Det fanns en tid då jag fick försvara min vurm för Mistral. "Där går en som gillar syltad lemurpenis", brukade folk skrika efter mig. Men jag gick rak i ryggen, för jag visste bättre.
I första hand var Mistrals mat god, men de annorlunda valen av råvaror och kombinationer hade också ett egenvärde. Det är helt enkelt roligare att äta någonting man aldrig smakat förr. När Björn Vasseur och Fredrik Andersson öppnade sin lilla kompromisslösa gourmetkrog i Gamla stan 2003 liknade den ingenting annat. Här serverades uppsättningar av smaker och konsistenser som vi inte visste fanns. Gäster reste från alla världens hörn för att girigt sluka dessa underbarns mirakulöra anrättningar - när de äntligen fick bord, efter tre veckors väntetid. Mycket är sig likt på Mistral idag, även om väntelistan har kortats något, priserna gått upp och bardelen har gjorts om till lagerutrymme. Menyn ger inte upphov till någon beslutsångest eftersom det enda alternativet som finns är att beställa allt - det vill säga en avsmakningsmeny - med eller utan matchande vinpaket. Såväl mat som vin går på ungefär tusen kronor vardera, per person.
Vad minns vi då efter ett besök som kostade oss drygt fyra tusen spänn, plus en hundring för vattnet? Vi minns lök. Vi minns rotfrukt. Vi minns "bakad skitlänge i en gryta tillsluten med deg". Visst, löken från Skilleby, glaserad i lantsmör och lakrits är en himla fin lök. Men ändå en lök. Den blygsamma lakritstouchen gjorde den knappast mer spännande. Kom igen, vi har längtat och längtat efter Mistrals mirakulösa underverk och vi får en lök?
Faktum är att menyn inte är lika omtumlande och spännande som vi minns den från våra tidigare besök. Griskinden finns förstås kvar på menyn och är sanslöst god , nu serverad med mangold, kapris och en grisbuljong att dricka till. Tomatsoppan är fantastisk tillsammans med sin följeslagare pepparrotsglassen. Vad som sticker ut mest är moroten som är marinerad i älgört och saffran, lagd över råa havskräftor och stekta bitar kålrot. Det doftar bastu. Eller omklädningsrum. Möjligen låter det inte aptitligt, men det är det. En smak som vi aldrig känt förr och som det tar en stund innan vi bestämt oss huruvida vi gillar den eller ej. Givetvis är servicen, det vill säga Björn Vasseur och hans kollega, fullkomlig.
Det enda vi kan anmärka mot är att menyn stundtals kliver över gränsen till det pretentiösa, vilket tydligt exemplifieras av "rotselleri kokt i havet".
