Vår recensent besiktigar pizzasituationen hos den nya italienaren i Limhamn.
– Men hallå, får man ingen pizzasallad till?, frågar en butter take away-kund.
– Nej, för tusan, det där är bara något påhitt vi har fått för oss i Sverige, svarar Sandra Mastio med något listigt i leendet.
Någonting säger oss att det här inte är första gången sedan öppningsdagen som hon har fått kliva in och skola besökare i italienskt pizzavett.
Kring detta, och mer därtill, hinner vi reflektera över medan vi väntar i kön till servitrisen som ska lotsa oss till vårt bokade bord. Föga visste vi att vi strax skulle behöva jobba oss igenom samma kö en gång till. För när vi fiffigt nog har hängt av oss ytterkläderna och blivit placerade vid vårt bord förkunnar servitrisen att vi kan komma och beställa hos henne framme vid kassan när vi ”känner oss redo”. Det här hade upplevts som 98% mindre sisyfosiskt om det faktiskt fanns något vid bordet – lämpligen en meny – som hade kunnat få oss att ”känna oss redo”. Oh, well. Ingen skugga över henne. Vi rättar oss i ledet.
Väl framme vid kassan lägger vi in vår beställning: nocellaraoliver, tre pizzor och en flaska Ribolla Nera. Förhoppningarna är höga. Inte bara för att Sandra Mastio vann 2015 års upplaga av Sveriges Mästerkock eller för att de vänner till oss som hann besöka pop-up-pizzerian hon körde i sin trädgård 2016 vittnade om smarr, utan för att dofterna här inne i lokalen är så goda att de skulle kunna få en stum get att sjunga som Pavarotti.
Margheritan (135 kr) kommer in en stund före de övriga två och är av klassiskt napolitanskt snitt med San Marzano-tomater, fior di latte, färsk buffelmozza och basilika. Den är praktiskt taget fulländad. Degen – med sin leopardfläckigt förkolnade cornicione – är krispig och fluffig på samma gång. Tomatsåsen är söt. Mozzarellan är föredömligt färsk och, rutinerat nog, pålagd efter ugnsvisiten tillsammans med den fragranta basilikan. Hur var det nu man sa ”mvg” på italienska?
När ungefär halva margheritan är uppkäkad anländer så resten av våra runda vänner. Det rör sig om ”My preciousss” (155 kr) och ”Nonno” (160 kr). Båda är välsmakande, men den Gollum-klingande varianten är absolut bäst här. Det är en pizza bianca med riktigt bra crème fraîche, långbakad rotselleri, fior di latte, vesterhavsost, krasse, citron och rostat bovete. Rotselleri i denna tappning kan annars bli rätt dominant och enformig till smaken, men här balanseras den upp fint med hjälp av sköna syror och västdansk sälta. Även detta en riktig fullpottare.
Den sista sorten, Nonnon, är inte lika överjävligt god som de andra två. Vi långt ifrån avskyr den, men den saknar… något. Inte för att det råder brist på toppings på den – tomatsås, salsiccia, fior di latte, citronkramad grönkål, pecorino sardo, örtolja och rostat matvete gör varje tugga precis lika busy som det låter – utan för att det hade varit bra med något som kunde kontrastera kålens gräsiga strävhet en aning. Att ingredienserna är av hög kvalitet råder det dock inga tvivel om. Korven är hantverksmässig och grönkålen (säsongens sista, läser vi oss till) är odlad på Djupadal av Sandra Mastios svärfar. Varför man fick för sig att slänga med matvete i mixen övergår dock vårt förstånd. Det fyller noll funktion.
Nu har restaurangen precis öppnat och man är förstås inte helt varma i kläderna, men det går inte att nog påpeka hur bristfällig servicen är i jämförelse med nivån på maten. Det är oerhört synd. För rundlarna som flyger ut ur paret Mastios rymdfarkost till pizzaugn förtjänar bättre. Precis som de ätande gästerna – trots fullsatt lokal och mycket att göra – förtjänar någon slags uppvaktning. Vi får inte en enda fråga om hur det smakar, om vi vill ha någon dessert, om de kan ta våra tallrikar, om något.
Istället finner vi oss ståendes i en tredje sexminutersvända i den gudsförgätna kön. Det har blivit dags att betala och ingen, förutom Sandra Mastio själv, bjuder på ett leende.
