"Ett opassande lyckorus går genom oss helsvenska autenticitetsjunkies".
“Let’s Malatang” skriker röda neonbokstäver på Luntmakargatan. Som att någon faktiskt vet vad Malatang är. Vi vet inte. Du vet inte. Och ändå är detta den tredje Malatang-restaurangen som öppnar i Stockholm på kort tid. En av konkurrenterna är lite mer tydliga med konceptet: “Mala Hotpot Bowl”. Men förutom att det ligger djupt ner på Kungsholmen, en ö vi inte åker till i onödan, finns det ytterligare skäl till att vi är här i Vasastan. “Let’s Malatang” är till skillnad från kusinerna från landet hypat. Inte bara för maten. Utan för att det, enligt viktiga matkonton på Instagram, ska ha en "incredible retro vibe, like you’re in China in the eighties”.
Vår okunskap botas i vart fall direkt. Över hela kassaledet hänger nämligen en jättestor instruktion. Malatang är, visar det sig, hot potens svar på Icas Delifresh-buffé. Du lägger ingredienser i en skål, väger och betalar – 39 kr hektot. Sen kokar restaurangen din hög med grejer ihop med valfri sopbas. Här finns några olika smaker att välja på med mer eller mindre mystiska namn som “Original”, “YGF” och “Tomato”. Vi tar, efter att ha garanterat personalen att vi inte är några töntar som är rädda för stark mat, den mest klassiska soppbasen “Szechuan spicy”.
Vi får en väntepuck. Båda är lite oroliga. De sa uppmuntrande att “allt smakar gott och passar med varandra” men det känns verkligen inte säkert. Gjorde vi verkligen rätt som la i, entrecote, tofu, ankblod, spam, räka och komage i samma skål? Själv förbannar jag att jag gjorde nybörjarmisstaget att lägga i tre bitar majskolv. Tunga bitar med en stor, oätlig pinne i mitten. Trots det är priset på runt 180 kronor per person högst överkomligt. Billigare kommer man knappt undan för en sunkpizza nu för tiden.
I väntan på att köket ska koka klart botaniserar vi bland dippsåserna. En klassisk blandning av kinesiska tillbehör. Vi blandar ihop en chill kombination av sesamsås, chiliolja, koriander och soja i en stor skål. Det känns tryggt.
Pucken blippar och brummar. Vi tar med oss maten och navigerar mot vårt bord. Det var tur vi bokade, för här är proppfullt. Många av gästerna pratar kinesiska med varandra och slurpar soppa med stor självklarhet. Som om det inte alls var ett nyöppnat ställe utan nån sorts expat-institution. Ett opassande lyckorus går genom oss helsvenska autenticitetsjunkies. Vi tittar på varandra. Vi säger inte orden. Men båda vet vad den andra tänker. “Detta är real”.
Inredningen? Nej, den lever däremot inte riktigt upp till hypen. Ja, det är en kul och konceptuell blinkning till en nostalgiskt kinesisk gatumiljö, gamla radioapparater, röda lyktor och en sorts pågående vägbygge mitt på golvet. Att kalla det tidsmaskin vore däremot ungefär lika konstigt som att påstå restaurang Koh Phangans konstgjorda monsunregn är som ett avsnitt av White Lotus säsong 3.
Så är vi till slut där, vid ett litet stålbord i ett hörn, och gör oss redo för att hugga in. Vi har fått låna blommiga förkläden för att inte söla ner oss själva med den feta soppan. Sedan tittar vi på våra soppor. De ser kanske inte jättekul ut. En djurkyrkogård av komage, spam, ankblod och majs letar sig upp ovanför ytan i en stor sjö av röd, intensivt doftande buljong. Sedan äter vi.
Soppbasen först. Den är, som utlovat, stark. Inte för stark men ändå så att man ibland får akut svårt att prata. Ingredienserna passar också mycket riktigt med varandra. Men precis som med hot pot beror det mer på att exakt allt smakar så mycket av soppan att det enda som egentligen sticker ut är texturerna och tuggmotståndet. Den friterade tofun är behagligt slajmig. Komagen är inälvigt krispig. Entrecoten lite blodigt saftig – och så vidare.
Precis som när man äter hot pot blir det riktigt gott först när smakerna från den heta soppan med råvarornas varierande konsistens och de smakmässiga toppnoterna från dippsåsen förenas. Tillsammans blir de en mycket tillfredställande om än inte särskilt sofistikerad matupplevelse.
Samma sak gäller woken som de också erbjuder på samma ingredienser och vi som, trots akut mättnad, testar för forskningens skull. Den är bra i all sin enkelhet, inte minst inslagen av sichuanpeppar som är mer påtaglig och får våra tungor att domna av tillfälligt. Absolut bättre än de flesta sorgliga Mongolian BBQ:s som fortfarande envisas med att existera.
Nöjda, men ändå inte helt nöjda, malatangar vi oss ut ur lokalen. Här var något som saknades. Och vi vet vad det är. Alkoholen. Det här är god men dum mat för människor som vill äta och snabbt och målmedvetet fyllna till på Tsingtao och 56 procentig baiju. Men, när tillståndet väl är på plats – ja, då är vi också det.
