I tid med att föregångaren blivit byxmyndig, en film som till skillnad från Austin Powers-rullarna från samma era fortfarande går att citera med gott samvete, kommer nu uppföljaren om supermodellen Derek Zoolander. Den numera kultstämplade Zoolander är fortfarande en förvånansvärt träffsäker och kärleksfull parodi av modeindustrin. Zoolander 2 å sin sida handlar om… i ärlighetens namn är det svårt att veta vad filmen vill skämta om.
Lönnmördare, faderskapsångest, otaliga cameos av diverse kändisar och modeikoner, ungdomens källa, orgier – hur förlåtande och mellan fingrarna man än vill se är Zoolander 2 en enda jäkla röra.
Derek (Ben Stiller) lockas ur exil för att delta i en modevisning i Rom med betet att få tillbaka vårdnaden av sin son. Väl där krockar han ihop med Hansel (Owen Wilson), Interpol (Penélope Cruz) vill ha hans hjälp och någonting mer som man snabbt glömmer bort eller inte bryr sig om händer.
Tyvärr verkar Ben Stiller och gänget drabbats av samma pinsamma lyteskomikåkomma som Mike Myers led av när han sket ur sig The Love Guru. Visst finns det ett flertal sjukt roliga ögonblick och om filmen kunnat överleva på Derek och Hansel själva hade det varit en hit. Will Ferrell, som ökar underhållningsvärdet med 200%, kastas in alldeles för sent för att man ska vända andra kinden till.
Om filmen ändå hade varit rolig hade inte det spelat så stor roll med ett kaosartat manus, men när den initiala peppen börjar lägga sig och leendet obönhörligt kapitulerar för tristessens gravitationskraft så tvingas man erkänna att inte ens Magnum-posen kan rädda filmen från att bli en besvikelse.
