Zingo

Christjan Wegners första långfilm för vuxenpublik rivstartar i ett furiöst tempo och med skådespelare som agerar på och förbi gränsen för överspel. Skrattframkallande och skickligt är det, men samtidigt illavarslande. Det är svårt att inte ha roligt när de extrema huvudkaraktärerna poppar upp på duken: en knarkande glädjespridare, en seriös porrfilmsregissör, en skådespelerska i en obegriplig teaterpjäs och en kåkfarare med en stubin lika kort som ett cellmembran är tjockt. En hel långfilm med dessa karikerade personligheter och samma hysteriska driv skulle emellertid snabbt ha tröttat ut sin publik och fått mungiporna att lämna sin plats vid tinningbenen. Men knappt har jag hunnit att formulera den tanken innan jag får min efterfrågade temposänkning då vår trulige knarklangare Zingo (Björn Kjellman), efter att för femtielfte gången ha blivit avvisad av sin respektable far, bestämmer sig för att han ska bli "vanlig". Karaktärerna lugnar ner sig, blir riktig mänskliga och går (nästan) att identifiera sig med. Humorn ligger emellertid kvar på en nivå som sällan rör sig över raggarsträngsnivå, och den som inte klarar av en komedi med en försvarlig dos skämt om kön, kroppsvätskor och onani bör inte göra sig besvär. Kjellman gör återigen en godhjärtad men naiv ung man som rör till det för sig, och även om jag hoppas att han i framtiden ska visa upp ett bredare register, visar han här att han får dylika roller därför att han gör dem med komisk bravur. Vid sidan av honom är Thomas Hellberg dråplig som den gamle Bergman-skådespelaren som intet ont anandes ska vara med i en trailer för en porrfilm innehållande honom själv och en älg. Zingos väg till det eftertraktade Svenssonlivet färgläggs av Wegners lek med ljud och bild, som ska se till att vi aldrig får tråkigt, och filmmusiken lär vara värd ett besök till CD-shopen. Tempot blir emellertid ryckigt när burlesk situationskomik avbryts av långa slowmotion-sekvenser. Tyvärr börjar även intrigen mot slutet falla i bitar för att till slut bli enskilda sketcher staplade på varandra. Upplösningen verkar vara hämtad ur ett studentspex av genomsnittlig kvalitet, där alla trådar som har kastats ut ska vävas ihop oberoende av det sunda förnuftet eller logiken. Vägen dit har emellertid hållit en hyfsat underhållande nivå, förutsatt att biobesökaren inte är främmande för Lundaspexarnas gamla devis: "Vid naveln tar det alltid stopp. Dit når inte humorn opp".