Zalava

En iransk bergsby har slagits av masshysteri: byborna är övertygade om att deras trakt härjas av demoner. Till allas lättnad är den lokala exorcisten Amardan (Pouria Rahimi Sam) redo att rycka in. Hans metoder är i det enklaste laget. Lite rökelse för att skrämma demonen och sen använder han en medhavd glasburk som portabelt fängelse. Invånarna ser en räddare i nöden. Soldaten Masoud (Navid Pourfaraj), som inte tror på övernaturliga ting, ser en lurendrejare som behöver fängslas.

 

Zalava är ett, förvisso inte särskilt läskig, skräckdrama som rönt en del internationell uppmärksamhet. Den vann pris i Venedig såväl som genrefestivalen Fantastic Fest i Austin.

 

Filmen utspelar sig under sjuttiotalet, något år innan den kulturella revolutionen, i ett samhälle som har mycket lättare att köpa osynliga krafter än empirisk belagd vetenskap. Det är en färgstark berättelse som bjuder på oväntat många fnissiga stunder. 

 

Demonutdrivaren Amardan är som en uppspelt lillebror som prompt ska visa alla hur duktig han är. Bara han, och hans eminenta glasburk, kan stävja de övernaturliga krafterna. Han mår som en prins när han tar emot rungande applåder från en hänförd folkmassa. Hans lön är rörlig och bestäms bland annat av vilket kön demonen har. Vad som betalar bäst förblir oklart.

 

Men oförklarliga saker sker. Folk får näsblod i den påstådda demonens närhet. Masoud får en överjävlig magknip. Filmen lyckas bitvis vara lite småkuslig. De mystiska händelserna förstärks av en krypande kamera och gnissliga stråkar. Men det är svårt att hålla stämningen kompakt när man, åtminstone jag, skrockar åt Amardans upptåg mest hela tiden. 

 

Zalava är en charmig skröna rik på charlataner, fumliga sidekicks och hemvävda demonjägarknep. Att den inte är särskilt läbbig kan jag leva med.