X-Men: First Class

Äntligen. Det har varit så tråkigt i superhjältegenren så länge. Jag menar, vad fan är Green Hornet för trams? X-Men var med om att starta den lavin av serietidningsfilmatiseringar som både plågat och underhållit oss de senaste, vad, tio åren? Och jag hoppas nästan att det här är den sista så att vi kan avsluta allt med värdighet.
Denna prequel utspelar sig i atomålderns sextiotal på en vintageaktig James Bond-kuliss, komplett med January Jones i en läder-one-piece. Den berättar historien om hur det som senare blev X-Men bildades. Som alltid bjuds det på lite nya mutanter med nya krafter och en (actionvänlig) katastrof som ska avvärjas.  En gammal bekant: kalla kriget.
Den klassiska queerteorin avhandlas med dilemmat om ett serum som kan få mutanttonåringarna att se normala ut. Varför trivs de inte bara som de är? Ta det lugnt, det blir inte too much. Allt är faktiskt precis så underhållande som den här sortens film klarar av att vara.

Bäst är vänskapen och clashen mellan Eric Lancherr, som så småningom förvandlas till Magneto (Michael Fassbender – alltid proffsig), och Xavier (James McAvoy). Deras relation bygger på en gemensam filosofi om att förbättra mutanternas rättigheter, men deras vänskap splittras när de ställs inför riktiga moraliska val och inte teoretiska diskussioner.
Oh, just det. Det finns en nazistmutant också!