Det hade nästan kunnat vara första filmen från en filmskolesnubbe i tjugoårsåldern, som vill dela med sig av sina (som han tror) fantastiskt unika och misantropiska sanningar. Men intrigen är helt Allensk och helt verklighetsbunden – en underskön tonårig tjej blir våldsamt förälskad i en haltande gammal surgubbe och de gifter sig. Tokroligt intelligenta ordväxlingar följer. Larry David gör det mesta av Allens knarrande aforismer och visheter, men det är alldeles för självmedvetet och förnöjt, och efter första gången han föreläser in i kameran blir det bara tröttsamt. Evan Rachel Woods sydstadsdialekt är påfrestande och hennes “roligt” anlösa dialog antyder att Allen utgår från mer förakt än koll på ungdomar – det är ett klart problem när man önskar att en biroll (Patricia Clarksons underbart överspända dräktmamma) skulle få hela filmutrymmet och huvudpersonerna försvinna i periferin.
