Senast jag besökte världen Azeroth hade jag lånat det tvådimensionella strategispelet Warcraft II: Tides of Darkness. Sedan dess har 3D blivit norm, cd-romskivor lagts på hyllan och utvecklarna Blizzard Entertainment börjat förse lagligt knark till folket i form av onlinerollspelet World of Warcraft. Franchisens ofrånkomliga filmatisering sker oväntat nog i regi av Duncan Jones, denne son till David Bowie som blev egensinnig science fiction-visionär på eget håll med indiedebuten Moon.
Trots att effektmaratonet Warcraft: The Beginning inte är en film där Jones kreativitet kommer till sin fulla rätt, görs det med tillräckligt mycket hjärta för att kännas mer angeläget och spännande än att passivt betrakta en påkostad spelsession. I den döende orchvärlden Draenor möter vi klanherren Durotan (Toby Kebbell) som just blivit förälder, vill skydda sina egna och därför börjat ifrågasätta den maktgalne magikern Guldans motiv. I mer fridfulla Azeroth har människor skapat allianser över rasbarriärerna under ledning av kung Llanes (Dominic Cooper), men när en mystisk magi öppnar portalen mellan världarna måste krigaren Lothar (Travis Fimmel), trollkarlen Khadgar (Ben Schnelzer) och det tillfångatagna halvblodet Garona (Paula Patton) kartlägga krafterna och sätta stopp för kaoset.
Släng in lite uppfriskande humor, förvånansvärt berörande familjeband och en massa svek så har du en fantasyfilm som engagerar. Handlingen hamnar ofta på avbytarbänken och filmen präglas av ett starkare strids- än äventyrsfokus, inte minst då de flesta intriger utspelas på slagfält under öppen himmel. Det blir alltså många stridsformationer, magiuppvisningar, härliga varelser och stiligt designade vapen, men med 3D-glasögonen på får såväl världen som varelserna liv på ett överraskande lyckat sätt.
Att världen och mytologin inte framstår som lika genomtänkt som orchpionjären Tolkiens är väl inte så överraskande, men den som anspråkslöst hoppas på några skratt, några tårar och en rad underhållande fantasyfighter lär inte bli besviken.
