Vuxna människor

Ett tag in i filmen inser jag att det faktiskt finns en intrig: två nyvuxna par, och ett femte hjul, som i olika konstellationer söker kärlek och lycka, eller åtminstone skenbilden av dessa eftertraktade måsten. Anledningen till att jag upptäckte intrigen så sent berodde varken på drogintag eller att den skulle vara exceptionellt tunn, snarare är den dold - dränkt i en stormflod av mer eller mindre insiktsfulla skämt och sketcher. Detta är nämligen, lite fundamentalistiskt uttryckt, knappast en film, snarare ett långt kåseri, eller en sit-com i långfilmsskepnad. Och som sådan är den inte helt oäven, ibland till och med mycket rolig och träffsäker. Lindström och Herngren har siktat in sig på vardandets banala förtretligheter, på små osanningar som blir stora livslögner och på den ständigt pågående kampen mellan jaget och överjaget. Huvudpersonen, advokaten Frank Pihlgren (Herngren) lever ett ordnat, vuxet liv på Östermalm i Stockholm med frun Nenne. På ytan ter sig det mesta som det ska men i Franks tankevärld, som vi får följa med nästan tjatig konsekvens, är det kaos. Medan Nenne pratar framtid och lägenhet, medan chefen (en återuppväckt Magnus Härenstam) pratar jobb, tänker Frank bara på sex. Vilket ibland försätter honom i pressade situationer. Tekniken att först låta oss höra personerna tänka korrekt och sedan se dem handla tvärtom, är vinnande (även om den var bättre utnyttjad i äldre bror Herngrens [I]Adam & Eva[/I]) men då den återkommer var minut genom hela filmen mattas intresset något efterhand. Några darlings skulle onekligen ha dödats. Upphovsmakarna tillhör heller knappast, för att uttrycka det milt, det övre skiktet av svenska skådespelare, i vissa scener verkar de till och med ha svårt att hålla sig från att skratta åt sina egna "tokigheter", men okej, hellre det än den flåsighet som utmärker Herngrens olika scenfigurer, framförallt den tröttsamt gubbige Papi Raul. Det ligger också i linje med den glada naivitet som löper genom [I]Vuxna människor[/I] - som trots viss grabbighet ändå är en av just nu väldigt få underhållande svenska filmer. Dessutom en sådan laddad med många små guldkorn; som chefens irritation över att man lägger skräp, det vill säga apelsinskal, på bakverk; som Franks erotiska rulltrappefärder och, inte minst, som den bittra men sanna slutscenen vilken tar oss tillbaka till ruta ett.