Vi befinner oss i välansade förortskvarter, mitt i amerikanskt 70-tal och vi möter familjen Lisbon. Eller kanske, rättare sagt, vi tjuvkikar. Vi håller koll på, skvallrar och spekulerar om den försagde pappan (James Woods), den lite bittra och tillsnörpta mamman (favoriten Kathleen Turner) och framför allt så punktmarkerar vi deras fem blonda och änglalika döttrar på ett nästan maniskt vis.
Och vi, det är ett gäng fjuniga grabbar som skulle dö för en date med någon av de ljuva prinsessorna. Lika naivt och förundrade ger vi oss ut på en ödesdiger inre och yttre resa. Lika ovetande, kittlade och målmedvetna som pojkspolingarna i Rob Reiners [I]Stand by Me[/I] som traskar efter järnvägsrälsen för att kolla in ett lik.
På samma sätt som [I]Stand by me[/I] är [I]Virgin Suicides[/I] en resa in i vuxenvärlden. En tillbakablickande historia, berättad av den unge skådespelaren Giovanni Ribisis röst. Förloppet, som inleds med att familjen Lisbons yngsta och trädkramande dotter Cecilia skär sig i handlederna och senare hoppar ut genom sitt fönster, är format som ett pussel där bitarna visserligen hänger samman och för oss framåt, men där mycket fortfarande lämnas åt tanken och fantasin. Vare sig som åskådare eller som hormonstinn grabb kommer man egentligen någon av de uppdiktat gåtfulla tjejerna nära.
Långfilmsdebuterande Sofia Coppola har valt att iscensätta Jeffrey Eugenides roman, med samma titel, med en hel del magisk-realistiska toner. Ett bildspråk som doftar 70-tals vaselin- och timotej-kitsch, ett soundtrack av Air, poppiga och solglittrande bilder av någon av döttrarna som svajar med sitt hår på ett rågfält; som ett drama där detaljer förhöjs och på ett charmigt sätt får ta oregerligt mycket plats, till exempel Lux vana att skriva sin tillfälliga förälskelses namn på sina trosor eller hennes vite riddares tilltro till persikobrännvins goda inverkan på tjejer.
Däremot känns [I]Virgin Suicides[/I] emellanåt väldigt långdragen. Filmen går på tomgång efter drygt tjugo minuter och det enda som håller handlingen ovanför ytan är dottern Lux förutsägbara och snabbt avklarade historia med skolans snygging, den ständigt gräsrökande Trip Fontaine (Josh Hartnett). Det enda som finns kvar är spekulationerna i om restrerande döttrar ska ta livet av sig en efter en eller begå kollektivt självmord och [I]det[/I], räcker inte för att hålla intresset uppe när man redan greppat konceptet av två förtvivlade, oreflekterade och desperata föräldrar som försöker att trycka ner alla tecken på sina skyddslingars individualitet och uppblommande sexualitet. Filmen, som till en början sprudlade av lust, blir istället till en lång och repetitiv väntan, men en överraskande och sevärd väntan. Inte minst på grund av Sofia Coppolas sinne för stilla och skruvad svart humor som för tankarna till exempelvis hejdundrande Todd Solondz ([I]Welcome to the Dollhouse[/I] och [I]Happiness[/I]).The Virgin Suicides
Skådespelare:
Regi:
