Vintergästen

Alan Rickman, en skådespelare som har fått sin pondus genom att spela nobla män i europeiska filmer (bland annat i Förnuft och känsla och Michael Collins), men som tjänat sina grova stålar på att spela skurkar (Robin Hood, Die Hard), gör med Vintergästen en skicklig och lyhörd regissörsdebut. Med de uppmärksamma sinnen en klassiskt skolad scenskådespelare har, eller åtminstone bör ha, låter han sina kollegor och egna skådespelare få stort utrymme på duken, både i psykiskt omfång och i tysta närbilder. Men trots detta är Vintergästen nästan helt och hållet en stämningsfilm, och även om det isbitna och vindpinade landskapet är suggestivt och kylan från det frusna havet viker hädan i värmen från de mänskliga mötena, känns filmen en aning dryg och tråkig; lite som en andaktlig och påtvingad vintermyskväll framför brasan, när man hellre vill vara ute och åka pulka och bli riktigt slaskig. I den skotska kustbyn kretsar vi i simultana banor kring fyra par: de skolkande skolpojkarna Sam och Tom som leker nere vid den frusna stranden, de gamla och fågelaktiga damerna Chloe och Lily som gärna tjattrar bakom ryggen på andra och njuter av att fara in till staden och gå på begravningar. Men huvudintrigen utspelar sig i det kärleksfulla och nervösa mötet mellan den unge Alex (Gary Hollywood) och Nita (Arlene Cockburn) och det smärtsamt komplicerade mellan den förres katatoniskt sörjande mor Frances (Emma Thompson) och dennas brydda mor Elspeth (Phyllida Law). De små spolingarnas konversation om snopparna som inte vill växa och den problemfyllda existensen i synnerhet, känns aningen framkrystad. Men det vibrerar mellan de unga Gary Hollywood och Arlene Cockburn. Samspel är det även i högsta grad mellan Emma Thompson och Phyllida Law (dotter och mor även i det verkliga livet); deras egenheter, små hållhakar på varandra och nästan irriterande timing när de gaggar med varandra, kan få det att krypa i kroppen på vem som helst. Mycket människor och mycket tal i denna ombearbetade pjäs av Sharman MacDonald. Så pass att man undrar varför vissa av rollerna överhuvudtaget är med i filmen, som överlag ändå gör sig bäst i det måleriska tysta och de nära porträtten.