Vildängel

För en som mig, som alltid efterlyser filmer om den svenska samtiden, kommer naturligtvis Vildängel som en tidig julklapp. En fejkad dokumentär om ett gäng ungdomar som går på Kulturskolan Rosteriet i Luleå. Norrland! Bara det. Nya Sverige-perspektiv.Rosteriet är en skola öppen för ungdomar som har hamnat utanför "systemet", som genom teatern får en chans att hitta självförtroendet och så småningom en väg tillbaka till den "vanliga" skolan.Filmens regissör Christer Engberg var en av dem som grundade Rosteriet och tillsammans med fotografen John O. Olsson och ett antal tidigare elever på Rosteriet har man gjort en liten film som sjuder av äkthet och autencitet. Handlingen är kort och gott klassens kamp med att sätta upp sin första musikal. Vägen dit är krokig -- skolans rektor är skeptisk till utbildningen och för att då inte tala om alla interna bråk mellan ungdomarna.Det låter kanske inte så himla spännande, men vad som framför allt ger filmen liv och vitalitet är det trovärdiga spelet. Mest imponerar Martin Wikström i rollen som Viktor, klassens mes som saknar distans till sig själv och framför allt saknar sin farsa. Det finns scener där hans spel är smått häpnadsväckande -- den killen kommer att gå långt, bara han vill.Så småningom drabbar dock övertydligheten Vildängel på ett både onödigt och ogynnsamt vis: "Kommer inte Snövit snart, kommer inte änglarna att landa? Kommer det goda livet snart? "När ljudbandet, som en del av den färdiga musikalen, förkunnat de raderna för typ femtonde gången så slutar vi liksom att lyssna. Och det var väl inte riktigt det som var meningen.