Vikarien

Det stora syns bäst i det lilla. En gammal sanning som kommer i dagen tydligare än på mycket länge i Zhang Yimous nya fim [I]Vikarien[/I]. Det var sannerligen ett tag sedan jag såg en så trivial, eller snarare fundamental, historia berättas på film. Den är en enkel moralitet och den är inte minst en kärleksförklaring till den lilla människan på landsbygden och till hennes kamp för egenvärde. I [I]Vikarien[/I], liksom i en av Zhang Yimous tidigare filmer, [I]Berättelsen om Qiu Ju[/I], ser vi en kvinna i huvudrollen som tillfälligt lämnar landsbygden för storstaden. Något har gått fel och med enorm envishet och stark vilja lyckas hon ställa det till rätta. Det börjar på en byskola i bergen där den gamle läraren måste ta ledigt en månad för att sköta om sin sjuka mamma. Att hitta en vikarie i de här trakterna är ingen lätt match så till slut blir det en 13-årig flicka som får ställa sig bakom katedern. Hennes elever är bara något år yngre. En av dem lämnar plötsligt skolan för att söka jobb i staden. Detta vägrar vikarien att acceptera. Hon vill därför resa efter, men det kostar pengar och den mattelektion som då uppstår, när klassen ska räkna ut hur många tegelstenar man måste bära för att tjäna ihop till en bussbiljett - ja, det är naturalism på mycket hög nivå. Och inte mycket sämre blir det när den unga lärarinnan med makalös envishet startar sitt sökande efter den försvunne grabben. De som fått popvideor och actionfilm med modersmjölken kommer förmodligen att implodera av otålighet. Vi andra, som uppskattar den här sortens reningsbad för ögat och hjärnan, njuter hämningslöst av hur Zhang Yimou lyckats få sina amatörskådespelare att agera på ett sätt som skulle gett dem sexsiffriga belopp i gage i Hollywood. Särskilt den unga Wei Minzhi, hon som spelar vikarien, demonstrerar en häpnadsväckande intimitet framför kameran. Det gör mig extra lycklig att Zhang Yimou, som efter alla festivalframgångar säkert fått ett otal erbjudanden att göra pucko-action à la John Woo - att bli ytterligare en Kines i Hollywood - hellre väljer att söka sig upp i ett hörn av nordvästra Kina för att göra neorealism på kinesiska. Det kallas integritet. Och det imponerar.