Velvet Goldmine

Under vårens filmfestival i Cannes var Velvet Goldmine en av de mest omdiskuterade filmerna. Sviterna efter en av Haynes tidigare filmer, Poison, en tredelad odyssé inspirerad av Jean Genet med ett övermått av sexuella perversioner, dominans och missbruk, dallrade fortfarande kvar i rubrikerna. Men det enda som filmerna har gemensamt är av en något ljusare ton: en ganska så bisarr och saklig humor. Velvet Goldmine är ett fyrverkeri av sockerpop, glamrock, androgynitet, strutsfjädrar och ögonskugga. Filmens enkla kärna "Vad hände egentligen med stjärnan Brian Slade?", utspelar sig i två perioder: musikscenen i det tidiga 70-talets England samt ett tiotal år senare när en reporter, spelad av Christian Bale, försöker att röna ut varför Slade plötsligt försvann. Todd Haynes, som har skrivit filmens något ojämna manus, bjuder även i Velvet Goldmine på sin speciella bildpoesi; fotografiska bilder med en slags storvulen framtoning och ett episkt pådrag som gör gällande att 70-talets discodrottningar och rockkungar haft en avgörande betydelse, åtminstone för Haynes världshistoria. Själva intrigen är lätt som puderglitter och uppluckrad med små framträdanden och poser. Stjärnorna är romantiserade massbilder av framgång med siktet inställt på själslig och sexuell frigjordhet; koreograferade popmuppar med blödande hjärtan. Velvet Goldmine är en bagatellartad banalitet, som just i sitt naiva uttryck fångar essensen av 70-talets popkultur och förbehållslösa tro på framtiden. Inte desto mindre bär filmens Curt Wild (Ewan McGregor) och Brian Slade (Jonathan Rhys-Meyers) båda på ett och annat sting av bitterhet och smärta i sin sexuella och personliga desillusion. Någonstans bland de stundtals långdragna mellanspelen, rör sig Haynes med en rak enkelhet och lysande scener - som den när han låter sina huvudpersoner transformeras till barbie-dockor i händerna på ett barn. Och har man någon gång själv, om än tio år för sent, stått och dreglat i skivbackar med mystiska Enos, rasande Iggys och fantastiska Bowies, är man lika enkelt benägen att känna sig ganska hemma.