Ibland kan en films premiss vara såpass distinkt, och utförandet konventionellt nog, att man som tittare kommer på sig själv automatiskt gissa sig fram händelserna i förväg. Har jag sett den här filmen förut? Nej, men jag har sett filmer förut. Valentina är en sådan film. Det betyder inte nödvändigtvis att den är förutsägbar, men med kombinationen av dess teman och estetiska val så rör den sig iallafall inom en specifik cirkel.
Valentina flyttar med sin ensamstående mamma till en mindre stad, med hopp om en ny start utan att konstant behöva förklara sig själv. Hon är en tonårig transperson som behöver sin frånvarande pappas underskrift för att få sitt namn, Valentina, uppropat på första skoldagen. Regissören och manusförfattaren Cássio Pereira dos Santos har bra känsla när det kommer till hanteringen av filmens huvudämne. Det visas upp en mänsklig och accepterande sida, som lämnar kvar hopp även när den inskränkta, illasinnade motsatsen dyker upp.
Filmen vilar till stor del på huvudrollsinnehavaren Thiessa Woinbackks axlar, som gör en fullt godkänd insats. Det är egentligen ingen framför kameran som gör mer än just godkänt ifrån sig. Det filmiska hantverket är tekniskt avskalat och ganska identitetslöst. I slutändan blir det enkelt att konstatera att filmen räddas av huvudkaraktären, hennes liv och hennes kamp, samt den starka slut-punchen; som gör det svårt att inte beröras.
