Vägen tillbaka - Blådårar 2

är, precis som sin föregångare, en film om människor, som i det här fallet råkar vara knutna, på ett eller annat sätt, till ett fotbollslag - i det här fallet Malmö FF. Jag tror det finns två skäl till att den här uppföljaren är snäppet vassare än "ettan". Dels var Blådårar

mer filmen om ett fotbollslag och dess fans. Ett nedslag i verkligheten, inte mer komplicerat än så. Här, i den nya filmen, finns en helt annan dramaturgisk nerv, som etableras skickligt från början. Malmö FF trillar ur Allsvenskan för första gången på 64 år. Nu jäklar ska man tillbaka! Som vilken thriller som helst alltså - hur ska det gå? Tyvärr tar man udden av klimax genom att inte ha bilderna från just den match där MFF verkligen tog klivet tillbaka. Man känner sig onekligen blåst på konfekten. Det andra skälet till att tvåan är en bättre film än ettan är att man bestämt sig för att låta filmen vila på tre ben - sportchefen, stjärnan och supportern. Och intervjuerna med Hasse Borg, Zlatan Ibrahimovic och Lasse Nilsson har en helt annan spänst och koncentration än i Blådårar

. Här kan man också tillägga att de tre filmarna utvecklat sin känsla för påverkan och manipulation. Filmmusiken, de poetiska mellanbilderna, klippningen - hela kostymen passar bättre den här gången. Men allra mest, som sagt, för att man haft talangen att välja rätt huvudroller. Samtalen med Lasse Nilsson och hans fantastiskt tålmodiga flickvän Maria är så närgångna och personliga som bara stort förtroende mellan intervjuare och den intervjuade kan åstadkomma. Även inblicken i Hasse Borgs privata sfär är överraskande intim. Men, först som sist, filmens stjärna heter Zlatan. Han är så bra framför kameran så att man förstår varför hans stora idol heter Muhammad Ali. Scenen när Zlatan och hans lillebrorsa inte har klart för sig vare sig hur gammal deras mamma är eller hur många barn hon fött - "tja, det är väl en 5-6 stycken" - är en blivande klassiker. Premiär 22 mars

.