Universums änglar

Sist vi kunde se en film av islänningen Fridrik Thor Fridriksson på svenska biografer var 1996, och den burleska [I]Djävulsön[/I]. Nu är han tillbaka med en film med ett mjukare tonläge. Mer poesi och mindre Isländsk folklore, helt enkelt. [I]Universums änglar[/I] börjar med stillsamt medelklassliv hos en vanlig kärnfamilj. Äldsta sonen Paul är lite udda men stör ingen. Det är när en överklasstjej brutalt dumpar honom som allt brister. Paul blir djupt deprimerad och så aggressiv mot sin familj att de skickar honom till ett mentalsjukhus. Där träffar han Viktor, som tror att han är Hitler, och Oli som påstår att han komponerat alla Beatles hitlåtar. Tillsammans tillbringar de år efter år på anstalten. Tro nu bara inte att det handlar om någon isländsk [I]Gökboet[/I]. [I]Universums änglar[/I] är snarare poetisk än indignerad - och misären som kunde ha blivit outhärdlig lättas upp av svart humor. Som när några av patienterna äter en lyxmiddag och istället för att betala notan upplyser kyparen om att de är dårar, och att det nog är dags att ringa polisen nu. Allt eftersom Paul försvinner in i sin sjukdom så blir också filmens berättande fragmentariskt, och trots att Fridrikssons bildspråk är innovativt så räcker det inte till för att föra berättelsen i hamn. Det rapsodiska blir distanserande, och jag som åskådare kommer, lika lite som Pauls familj och vänner, honom riktigt in på livet - igenom hans skyddande murar.