Många musikdokumentärer lider av att de predikar för de redan invigda, fokuserar på musik-ledet snarare än dokumentär – nej, de flesta av oss tycker INTE att det är pissintressant hur turerna kring inspelningen av ett album gick till och på den sjätte dagen kom keyboard-Joppe på att… och så vidare. Jag är intresserad av musik, men inte av det allra mest konkreta i skapandeprocessen. Det vore som att se en film om en modeskapare där han eller hon bara klipper toiler hela filmen, eller om en konstnär som gång på gång doppar en pensel i färg.
Å andra sidan: hur kan man göra en film om någons liv där man inte spelar ner skapandeprocessen? En film om Björn Afzelius blir ofrånkomligen tragisk eftersom att allt man någonsin säger om honom nu överskuggas av hans öde: han var bara 52 när han gick bort i lungcancer. Dokumentären Tusen bitar tar ett grepp om hans liv via hans verk, ett smart sätt att inte låta det ena ta över det andra. Framför allt intervjuerna med Marianne Lindberg DeGeer och inslagen från repetitionerna inför hennes pjäs Johnny Boy, som baserade sig på hennes och Björn Afzelius relation, är gripande och ger en bild av hans eko i dagens kulturliv. Mer än en berättelse om en musiker är Tusen bitar en komplex skildring av en sällan perfekt person.
