Om det är något som Hollywood älskar att göra film om så är det just Hollywood. Av nämnda anledning innebär det också oftast ett jävgrått filter över navelskådningen som nödgar bort alla stötande kanter.
Trumbo, om den ståndaktige manusförfattaren Dalton Trumbo, lider av ett sådant filter där alla svängar som kunde tagits ut istället substituerats med förutsägbara motorvägar. Tack och lov finns det fortfarande intressanta scenerier att beskåda under resans gång.
Karriären för manusgeniet och uttalade kommunisten Dalton Trumbo får ett plötsligt slut när han 1947 svartlistas för sina åsikter. Kommittén för oamerikansk verksamhet drar honom och flera av hans filmindustrikollegor inför rätta i en häxjakt landet sällan skådat. Vänner förvandlas till fiender, ryggar knivhuggs och Trumbo måste kämpa med sina ord som enda redskap för att överleva svartlistningen.
Riktiga nyhetsrullar blandas med en uppsjö av lyckade och mindre lyckade look-a-likes för legendarer som Edgar G Robinson, John Wayne, Hedda Hopper och Kirk Douglas i en förvånansvärt platt historielektion. Bryan Cranston är prisvinnar-bra, John Goodman är underhållande som ännu en filmchef och Louis CK dyker upp i en fiktiv roll. Men Jay Roach, regissören bakom Austin Powers-filmerna, drar inte sitt strå till stacken.
För att vara en film om en så excentrisk person under en så omtumlande tid i Hollywoods och hela landets historia är Trumbo tråkigt slätstruken. Filmens två timmar känns exponentiellt långa, men skådisarnas prestationer och humorn gör den fortfarande sevärd. Fast något manus som Dalton Trumbo själv skulle ha skrivit är det inte.
