Tropic Thunder

Tropic Thunder kan mycket väl bli den första Stiller/Black-anrättningen där diskussionen omkring är mer givande än själva filmen (låt oss säga vad “parodi” kan vara och egentligen är bra för). Det är förstås ett bedrövligt betyg.Tropic Thunder kan mycket väl bli den första Stiller/Black-anrättningen där diskussionen omkring är mer givande än själva filmen (låt oss säga vad “parodi” kan vara och egentligen är bra för). Det är förstås ett bedrövligt betyg. I ett försök att göra århundrates fetaste send-up (100 miljoner dollar och ett lydigt Hollywood-maskineri) har man prioriterat bort sketchglöden till förmån för koherens och dramaturgiskt muskelbygge. Tropic Thunder – för den som missat de bitvis geniala fejktrailrarna där Jack Black skojar i The Fatties: Fart 2 – följer alltså en grupp narcisstiska, borderline-diagnostiserade eller bara allmänt jobbiga skådisar som ska göra ett Vietnam-epos, men istället hamnar i fullskaligt krig. Någonstans på pappret anar jag ett mästerligt teoretiskt bygge, och jag borde förstås stå med koskällan i handen. Tyvärr är det något som gått förlorat på vägen. Tropic Thunder innehåller säkert ett 20-tal scener som är hysteriskt roliga att återberätta i all sin självreflexiva briljans. Men jag kommer inte på många som är värda att se.