Senast Michael Winterbottom lät Steve Coogan läsa ett manus av Frank Cottrell Boyce för kameran blev resultatet en av mina favoritfilmer, 24 hour party people. Mina förväntningar på Tristram Shandy hade alltså varit höga även om en brittisk kritiker inte kallat filmen för den roligaste någonsin. Jag vet inte vem, men lita på att det var en man.
Titelrollen i filmen spelas av komikern Steve Coogan, som också gör rollen som "Steve Coogan", en entertainer på gränsen till ett dramatiskt genombrott. För att riktigt uppskatta fyndigheterna ska du alltså inte bara vara popkulturnörd, ambitiös och intellektuell. Du ska också oroa sig ganska mycket för huruvida begynnande tunnhårighet kommer att göra dig distingerad eller bara patetisk. Det här är en komedi för män som kände att Sideways hade varit årets film om den inte varit så lättfattlig. Trygg i vetskapen om att Jan Södergvist, Göran Everdahl, Fredrik Strage, Kjell Häglund och Johan Croneman kan ta rullen till sina hjärtan, ger jag den själv ett lite lägre betyg. När begåvade mäns osäkerheter är filmens kärna kan man nämligen lita på att de kvinnliga (läs hormonellt nyckfulla) karaktärerna inte precis inbjuder till inlevelse.
Dessutom, och det kan säkert också herrarna hålla med om, är ju filmen alldeles för kort. En uppgörelse med en av världshistoriens minst linjära böcker blir av nöden relativt upphackad. Det manusförfattaren Boyce lyckas klämma in, skapar åtminstone vid första mötet ingen balanserad helhet för oss som inte har boken som mentalt ramverk. Visst skrattar jag en del, visst är Coogan och Brydon roliga, visst är det tjyvtjockt med referenser till britcom-teves mest berömda gubbar. Visst är rullen en given kommande klassiker bland pårökta universitetsstudenter. Men hur många filmiska tapas Winterbottom än lyfter upp på bardisken, kan det inte kompensera för att den utlovade banketten uteblir.Skådespelare:
Regi:
