På tidigt stadium slog besserwissrarna till och vände ryggen mot filmduken med kommentaren att den där Kenny O'Donnell minsann inte hade det inflytandet som Kevin Costners rollfigur har i [I]Tretton dagar[/I]. En film som alltså utspelar sig under de dramatiska dygn som sammantagna går under namnet Kubakrisen.
Jag kan inte bry mig mindre om hur viktig han var. Det här är ju ingen dokumentär. Costners roll i [I]Tretton dagar[/I] är av det dramaturgiska slaget, med hans hjälp kan vi lättare förhålla oss till Bruce Greenwoods karismatiska porträtt av John F. Kennedy och Steven Culps nog så skarpa rollteckning av lillbrorsan och dåvarande justitieministern Robert Kennedy.
Kubakrisen var kulmen på det kalla kriget och det är märkligt att det tagit Hollywood 40 år att placera denna extremt dramatiska händelse på bioduken. Vi är rätt många som inte minns, alternativt inte fanns, vid den tiden. När vi sett [I]Tretton dagar[/I] blir vi påtagligt medvetna om att det bara var några millimeter från att vi aldrig hade behövt bekymra oss om den saken. För vore det inte för bröderna Kennedys talang att inte släppa något bortom sin kontroll -- så hade tveklöst det galna garnityret av militärpuckon skickat oss alla rakt in i nukleär förintelse. Så oerhört nära var det.
Till skillnad från många andra politiska thrillers med verklighetsbakgrund, så är innehållet i den här så skrämmande hotfullt att det liksom inte spelar någon roll att vi går in på biografen med facit på hand. Spänningen klibbar på huden och [I]Tretton dagar[/I] ger begreppet terrorbalans en tydlig och obehaglig profil.
Visst har filmen sina övertoner, inte minst mot slutet då den i klartext förkunnar att den är en hyllning till Men of Good Will. Scenen när Kevin Costner åker ut med privatchaufför, på den trettonde dagen, och på håll iakttar en av sina söner när han spelar fotboll, är inte dum den heller. Men jag kan verkligen inte påstå att det stör mig. Jag mår sällan illa av lite sentimental patriotism, och särskilt inte i ett sammanhang där det för en gångs skull känns relevant.
I min värld placerar [I]Tretton dagar[/I] sig bland de klassiska politiska thrillrarna. Inte lika obekväm och kontroversiell som [I]JFK[/I], för att ta en annan Kennedy-film med Kevin Costner. Men [I]Tretton dagar[/I] har en täthet och en intensitet som är omöjlig att ducka för. Spelet är som sagt imponerande, inte minst från Greenwoods sida, och manuset inger stor respekt i det att man vägrat förenkla, snarare hotar det att spricka av övermättnad. Och så är den spännande. Om det inte framgått. Kusligt spännande.Thirteen days
Skådespelare:
Regi:
