Traffic

I [I]Traffic[/I] skildrar Steven Soderbergh drog-industrins många ansikten. Hela filmen börjar med gultonade bilder från en enslig väg några mil söder om Tijuana - Mexico. I en bil sitter två poliser och väntar på att få göra ett stort tillslag, en lastbil proppfull med knark ska komma deras väg inom några timmar. De spelar dataspel och pratar om förra nattens mardröm, utan att veta att de snart ska bli brickor i den internationella droghandelns spel. Samtidig, i en välbärgad förort får en gravid hemmafru, Catherine Zeta-Jones, en chock när polisen en dag kommer och hämtar hennes man. Hon har aldrig ifrågasatt var familjens intäkter kommer från - nu får hon reda på att hennes man är en av de huvudansvariga för drogtrafiken från Mexico till nordamerika. Om hon ska kunna fortsätta att leva ett liv i välstånd så måste hon ta över hans jobb. I en annan del av landet förbereder sig en domare, Michael Douglas, för sina nya arbetsuppgifter. Han ska bli huvudansvarig för bekämpandet av droger i USA, och den militanta hållning han vill driva ställs i kontrast med det liv hans dotter lever. Hon och hennes överklasskompisar sitter klädda i skoluniformer och diskuterar livets meningslöshet, samtidig som de snortar och röker allt de kan komma över. Med abrupta klipp slängs vi mellan miljöerna och de olika verkligheterna. Persongalleriet är stort och rörigt, men skådespeleriet in i minsta biroll fantastiskt. Den röda tråden är drogerna som påverkar alla i filmen - öppnar möjligheter till att göra karriär, får dem att riskera sitt eget och andras liv, får dem att svika sina vänner eller visar vägen till rikedom. Soderbergh skildrar allt detta med en stil som landar någonstans mellan dokumentären och spelfilmen. Jag brukar tycka att Soderberghs största svaghet är hans känslokyla, att hans personporträtt ofta blir svala och oengagerande. I [I]Traffic[/I] är det draget förstorat, renodlat och förädlat. Den lite skakiga och vinglande kameran (Soderbergh har själv filmat) kretsar nervigt kring sina offer, men behåller alltid en viss distans. Medvetet arbetar Soderbergh emot att framkalla sentimentalitet eller användandet av enkla dramaturgiska trick. I stället dras vi sakta in i någonting annat, någonting eget och originellt, där Soderberghs vision genomsyrar allt. Hans kamera registrerar i ett lågt tempo och utan moraliska värderingar det som händer. Vi blir ständigt påminda om att vi bara är åskådare, samtidigt som karaktärerna i filmen pressas till allt större offer och svek mot andra och sig själv. [I]Traffic[/I] går i moll -- här öppnas inte upp för vare sig hopp eller förtröstan. Snarare är det en film om meningslösheten i drogkriget, där ett lyckat tillslag för polisen snarare beror på stridigheter mellan olika mexikanska drogkarteller än duktigt polisarbete. När vi lämnar filmens huvudpersoner, i någon sorts försök till ljusa slutscener, så är ändå den övergripande känslan ett stort vemod. Vi vet att pengarna styr, och att filmens huvudpersoner - trots sina stora personliga offer - egentligen inte har förändrat någonting. För Steven Soderbergh är däremot [I]Traffic[/I] en triumf - och hans starkaste film hittills.