Tjuvarna

André Téchiné är en alltför sällan sedd gäst på de svenska biograferna, en intressant regissör med talang, som flera andra franska regissörer, för att göra filmer där själva historien är underordnad karaktärerna.Få försök har gjorts borta i Hollywood, det mest framstående på senare tid är väl Robert Altmans Short Cuts. Så mycket mer glädjande är det då att Téchinés senaste film, Tjuvarna, får svensk premiär. En film som öppnar med att en ung pojke, Justin, vaknar av ett skrik som han identifierar som sin mammas. Han stiger upp, tittar ner för trappan och ser att några män kommit hem med hans döda pappa. Han förstår dock inte varför, men han förstår att det finns en hel del sanningar som han inte fått ta del av.Pappan, Ivan, var en framgångsrik tjuv, specialiserad på att stjäla stora kvantiteter av fabriksnya bilar, och som ägare av nattklubben MicMac hade han goda möjligheter att tvätta de svarta pengarna från försäljningen. I detta magnifika dubbelliv ingick också ett antal älskarinnor. Pappans bror, Alex (Daniel Auteuil) är polis, och bröderna har aldrig kommit överens. Händelsevis blir dock Alex förälskad i Juliette (Laurence CÑte), en ung kvinna i Ivans stall. Där ingår för övrigt också Juliettes bufflige bror Jimmy, som så småningom även han får en central roll i Justins liv. Till detta kommer Juliettes förebild och älskarinna Marie (Catherine Deneuve), som är professor i filosofi. Filmen berättas i olika tillbakablickar och ur några av karaktärernas synvinklar. Det liknar ett pussel, men alla bitarna passar inte självklart ihop; det liknar en spindelväv, men i så fall är det oklart vem som är den största spindeln. Det är ett tillfälligheternas spel, människor som aldrig borde ha mötts blir beroende av varandra och kastar skuggor över varandras liv. Vad Téchiné tycks vilja säga är att vi gör så gott vi kan för att ta oss fram här i livet, men mot slumpen och de oväntade mötena, och inte minst oönskade känslobindningar, kan vi inte värja oss.Tjuvarna är den sortens film som man går och bär på långt efteråt, där inget är helt givet och allting inte är serverat på fat. Téchiné imponerar med sin vävande regiteknik, skådespelarna lämnar inget mer att önska, vi och den svenska repertoaren mår helt enkelt mycket bra av en film som Tjuvarna.