Lisa Ohlin blandar och ger och slänger ut några svenska fördomsprofiler på vita duken. Mjukismannen med vita tubsockar som längtar efter barn, men blir både bedragen och lämnad under förödmjukande former. Kommuntjänstekvinnan som försöker meditera sig till lycka, men ändå inte kan sluta att ha ihop det med gifta män som aldrig lämnar sina fruar. Den förståndshandikappade ensamvargen som är besatt av blondinvitsar. Det ryska kioskbiträdet som älskar leopardmönstrat och smugglar vodka på fritiden.
Dramat utspelar sig, ännu en gång filmhösten 2003, i den svenska småstaden, i en miljö där det utpräglat vardagsvanliga drivits så långt att det blivit exotiskt. Vi pratar bruna nersuttna skinnsoffor, plågsamt stillösa inredningar - och en hjälte som trivs med sin tillvaro som korvkioskföreståndare för att "det betyder trygghet för en massa människor". Men alla korvbröd i hela västsverige kan inte hjälpa Korv-Fredrik med det han längtar efter allra mest - barn. Nyseparerad och tafatt är han så desperat att han är villig att betala för en fuskfru, om det bara kan hjälpa honom att åtminstone få adoptera. Bara han får något att fylla spjälsängen och det ömhetstörstande hjärtat med. I alla fall tills han träffar tjejen som skulle kunna vara den rätta - hans adoptionsutredare.
Efter de gigantiska framgångarna med [I]Grabben i graven bredvid[/I] kan svensk vardags/småstadsskildring allt mer kännas som ett cyniskt marknadskoncept för att casha in på den ofta ignorerade, men väldigt stora och biosugna, landsbygdspubliken. Just som jag är på väg att avfärda Tillfällig fru sökes som en renodlad kommersiell stereotypfest inser jag Lisa Ohlins uppenbara kärlek till sina rollkaraktärer. Man förlåter både överdrifter, hysteri och några komiska lågvattenmärken när hon så uppenbart sytt ihop sin historia under ett nästan fånigt passionerat rus. I kombinationen av vardaglighet och drastisk dramatik blir det som en uppdaterad filmversion av tv-klassikern [I]Svenska hjärtan[/I]. Varma, ömma porträtt som går i vardagsgrått och brunt. En förmåga att på väl valda ställen pricka in det allmängiltiga i repliker, sammanhang och känslor. Dessutom med en avslappnad ton som jag verkligen föredrar framför Ohlins förra film, faktiskt rätt skitnödiga [I]Veranda för en tenor[/I].
Separationer, nedstoppade tjocka tröjor i fula jeans, adoptionsfester, kommunhustristess, otrohetssex i ett parkeringshus. Jag förstår att jag är på väg med full fart in i medelåldern när jag börjar känna igen typerna från kvarteren som kanske inte är granne med gud, men åtminstone med 40-årskriser, havererade drömmar och en allt mer ängslig längtan efter kärleken som ska förändra allt.Tillfällig fru sökes
Regi:
