"TV-reportrarnas arbete är inte så glamoröst som jag trodde. Jag beundrar dem verkligen". Det är lite osäkert huruvida Michelle Pfeiffer verkligen kan tillskrivas detta lätt insiktslösa citat men pressmaterialet till denna kärlek-på-redaktion-berättelse hävdar att så är fallet. Insiktslöst? Jo, inte minst med tanke på att detta är en film som mycket ihärdigt kämpar för att upprätthålla den slitna myten att man inte behöver någon som helst skolning för att bli en kvalificerad reporter; och naturligtvis att yrket är såväl spännande som livsfarligt och Glamoröst. Nå, det är fler filmer som vacklat fram i samma fåra. Och sett i perspektivet av följande invändningar ter sig den ovannämda som en av de allra lättast vägande: Agerandet. Att återigen se Pfeiffer agera emotionellt och fysiskt fumlig, men väldigt godhjärtad, helylleflicka (hon spelar typ 25-åring!!) ger mig tyvärr anledning att revidera min åsikt om henne som en karaktärsfull skådespelerska. -- Bildklyschorna. Jisses. De är paritet med en reklamfilm för McDonalds.-- Dialogen. Även med öronproppar och ögonlappar kan vi förutse replikerna innan de kommer. Moralen. Om man kodar av den ytliga feminismen säger visserligen filmen att kvinnor kan men att män självklart kan bättre. De är dessutom modigare. Romansen. Sällan har vi sett ett så könlöst och automatiskt Hollywood-hångel. Det blir definitivt inte bättre av att vi tvingas ta del av ytterligare ett exempel av berättarschablonen Bildsvit på kärlek under uppbyggnad ni vet: hålla hand på strand, vänslas, kasta varandra i vattnet och skratta, vänslas, bestiga Mount Everest, vänslas.... Usch på sig. Om detta hade varit en debut alstrad på Kulturama hade något av min kritik möjligtvis verkat hård. Men när vi pratar om ett verk signerat erfarna och överbetalda stjärnor (förutom de nämnda, även regissör Avnet som gjort Stekta gröna tomater) då ska rödpennan naturligtvis och obönhörligen fram. Gör om.
Up Close & Personal
Skådespelare:
Regi:
