Svampmolnet i Nagasaki närmar sig. Yashida, en ung japansk soldat, samlar mod för att följa kamraternas harakiri när han i sista sekund räddas undan traditionerna av den odödliga krigsfången Logan (mer känd för publiken som Wolverine). Många år senare kallas den kloutrustade räddaren till Tokyo för att möta den nu döende Yashida, vars sista önskningar utlöser en våldsam virvelvind som involverar yakuza, ninjas och mutanter.
Uppföljaren till avskyvärda X-Men Origins: Wolverine är den andra i raden spin-offs för stjärnan i Marvels mutantstyrka. Berättelsen är lyft från ett storyark i Chris Claremonts och Frank Millers älskade serie, där titelfiguren listigt kopplas till japanska traditionens herrelösa samurajer och skurkarna till modernitetens cyborgskap (här presenterad som kapitalismens botemedel mot döden). Historien var först tänkt att filmatiseras av Darren Aronofsky som senare passade över jobbet till James Mangold, ett för genren oväntat namn med två Oscarsvinnande skådespelarinsatser i bagaget (Angelina Jolie i Girl Interrupted, respektive Reese Witherspoon i Walk the Line). Ytterligare ett bevis på att superhjältar numera lockar även de torraste bland prestigedrivna regissörer.
Sedan Hugh Jackman slog igenom i Bryan Singers X-Men – milstolpen som lanserade 2000-talets mörkare, mer karaktärsdrivna superhjältefilmer – har han varit trogen sin paradroll. Vid 44 års ålder är Jackman mer aggressivt byggd än förr, men de liantjocka ådrorna runt hans biceps är bara dekorationer för en plågad själ som bottnar i skuld, kontrollbehov och existentiell ångest. Alltså inget nytt under solen för en serieinspirerad karaktärsstudie, utsmyckad med intetsägande actionsekvenser som helt slarvar bort den estetiska potentialen i manusets multimytologiska guldkälla. Så kan det gå med fel person i registolen.
