Bäst att erkänner det med en gång: Jag har inte sett någon av de föregående Twilight-filmerna, inte läst någon av böckerna om det omöjliga paret Edward och Bella. När filmens inledande åkningar över dimmiga skogspartier och snöbetäckta bergskedjor passerar förbi innebär det mina första tuggor av den omtalade Twilight-kakan. Och även om jag inte kan låta bli att beundra de fans som köar utanför biografen smakar det skit redan från första början.
Filmen ska avsluta serien och i fokus finns det barn som blev resultatet av huvudpersonernas giftemål, egentligen bygger dock handlingen på ett långt missförstånd och fruktansvärt dålig kommunikation i vampyrsamhället. Istället har manuset fyllts med ändlösa kärleksförklaringar och tillbakahållna beröringar. Att se på ”The Twilight Saga: Breaking Down – Part 2” är som att läsa en Harlequin-roman där författaren rensat bort allt sex.
Sällan har en film haft så många meningslösa scener, krystade replikbyten, logiska luckor och värdelösa animationer. Egentligen är det en skam att produktionsbolagen väljer att bemöta fansens förtroende med denna spya av skrattretande stereotyper och klichéartade relationer. Min misstanke är att teamet bakom Twilight var trötta på serien redan efter förra filmen och mest stod och funderade på hur de skulle kunna ta sig ut ur ”fantasy-facket” under inspelningarna av denna avslutande del.
