Frasen “show don’t tell” hör knappast till Aaron Sorkins ledord. Hans credo och nyckel till framgång ligger snarare i linje med “walk and talk”. Greppet att förena dialog med rörelse har särskilt präglat tv-serier som Vita huset och Studio 60 on the Sunset Strip. I egen regi har manusförfattarens dialogdrivna alster dock en tendens att slå över i ett slags “tell and show”. Det verbala flödet i den nästan parodiskt rappkäftade regidebuten Molly’s Game jämfördes av New York Times Manohla Dargis med Howard Hawks 1940-talsklassiker Det ligger i blodet!, som lär klocka 240 ord i minuten. Hawks hade förstås den goda smaken att lita till skådespelarnas förmåga att införliva de språkliga krumbukterna utan att ackompanjera dialogen med bokstavstrogna montage.
The Trial of the Chicago 7, Sorkins andra långfilm som regissör (återigen efter eget, snacksaligt manus), svänger avsevärt mycket mer. Även i just en inledande montagesekvens som medelst arkivklipp erbjuder lättuggad bakgrund till varför Bobby Seale, Tom Hayden, Rennie Davis, Abbie Hoffman, Jerry Rubin, David Dellinger, John Froines och Lee Weiner åtalades för de upplopp som uppstod i samband med Demokraternas konvent i Chicago sommaren 1968. En händelse som tidigare lånat inspiration till så vitt skilda filmare som Groupe Dziga Vertov och Woody Allen.
Sorkins dramatisering är som väntat mer rak på sak i sin redogörelse av hur sju av de åtalade kom till Chicago för att fredligt protestera mot Vietnamkriget men tillsammans med tusentals demonstranter istället möttes med polisbrutalitet. Åtalet som följde efter att Nixonadministrationens tillträde har kallats både politiskt motiverat och rättsvidrigt.
Mest iögonfallande, såväl historiskt som i Sorkins film, är hur domare Julius Hoffman (Frank Langela i gaggig högform) förvägrade Svarta Pantrarnagrundaren Bobby Seale (Yahya Abdul-Manteen II) juridisk representation och senare lät honom munkavlas och kedjas fast i rättssalen. Bestraffningen som i verkligheten pågick i en vecka innan åtalet mot Seale avskrevs, är en av flera detaljer som i Sorkins film komprimeras för dramatisk effekt, här manifesterat i en av filmens få stunder av förskräckt tystnad. I övrigt flyger resonemang, förolämpningar och kvickheter som smockor. Inte minst från den politiska busen Abbie Hoffman, briljant spelad av en nästan oigenkännbar Sacha Baron Cohen.
Vad gäller dramatiken är The Trial of the Chicago 7 ett klart steg framåt för Sorkin som regissör. Frånsett en plågsamt anakronistisk tonsättning i vissa återblickar är det en genomgående gedigen produktion. Den stjärnspäckade ensemblen klamrar sig fast vid Sorkins varje ord och levererar dem med beröm. Visst får vi dras med många dramaturgiska käpphästar i den generiska hemvist som är rättegångsdramat, men när ensemblen lossar munlädret finns det inte mycket tid att uppehålla sig vid dessa i en övervägande underhållande process.
