Grace Haverstocks (Charlotte Kyle) liv är en enda lång golgatavandring där den ena dagen på något sätt lyckas vara ännu värre än den andra. Hon lever i häxprocessernas tid där ett yppat ord kan vara nog för att leda till bålet, vilket hennes mamma fick erfara och är ett ständigt närvarande hot för Grace. Maken är sedan tidigare död, hyresfogden försöker tvinga sig på henne vid varje givet tillfälle och, som att helvetet inte redan är hett nog, så härjar pesten fritt.
Lyckligtvis är The Reckoning en skräckfilm utan anspråk på realism. Annars hade den otroligt dystra handlingen varit misärporr dragen till parodins brant. Neil Marshall, främst känd för den klaustrofobiska Instängd (2005), väljer istället att göra en film som relaterar till sin genre snarare än verkligheten och bör inte läsas som något djupare än en stilövning. Det är väl tur det. Men det börjar kärva när hantverket är hafsigt på många olika plan. Allra mest alarmerande är ljussättningen, som är så dunkel att man under stunder knappt kan följa vad som händer.
Det är ändå befriande att se en film som är helt obekymrad att försöka uppfattas som realistisk. Berättandet är komprimerat, ljudeffekterna är genomskärande och den innehåller rikligt med drömsekvenser där Grace bedriver otukt med satans hantlangare. På så sätt känns filmen som en relik från 90-talet: en nischad skräckis som försöker väcka publikens reaktioner genom vad man kokat ihop på ett filmtekniskt plan snarare än vad den säger om sin samtid. Det känns motsägelsefullt nog som uppfriskande i sin särart. Men där det skiter sig, som trots allt är det enda väsentliga i en stilövning, är i de stora och uppenbara bristerna i hantverket. Häxprocessgenren förtjänar en bättre representant.
