The Purge började som en blandning mellan gammal hederligt underhållningsvåld och ett försök till samhällskommentar. Succén var ett faktum och en lös historia berättades i del två (The Purge: Anarchy) som nu fortsätter i den kanske sista delen – Election Year.
I filmens valkampanj hotas själva rensningen av senator Roan (Elizabeth Mitchell), medan Leo (Frank Grillo, bekant från förra filmen) arbetar som hennes säkerhetsvakt. Maktens män känner sig hotade av Roan och ordnar såklart så att årets rensning ska ta hand om henne också. För att klara sig genom kvällen får Roan och Leo hjälp av Laney (Betty Gabriel) och Joe (Mykelti Williamson) som har sina egna anledningar till att vara ute under den livsfarliga natten.
Det är svårt att inte hoppas på kommentarer om verklig amerikansk politik och livsstil, speciellt under en valkampanj präglad av Donald Trump. Men det är att hoppas på för mycket – även om viljan finns hos James DeMonaco lyfter det aldrig över att makten är vit och ond, människor är egoistiska och produkter av sitt samhällsklimat. Kritiken levereras i samma kula som den kritiserar. Dialogen är fullständigt oinspirerad och stereotyp, försöken till humor obekväma och producenten Michael Bay känns närvarande genom något sorts flottigt avtryck.
Trots detta får The Purge: Election Year mer än godkänt för att den gör det den ska. Tempot är välbalanserat, det är spännande och delvis snyggt filmat medan man ändå hejar på hjältarna. Världen utanför försvinner en stund. Likt Battle Royale och The Hunger Games blir underhållningsvåldet en grotesk spegel man tvingas se sig själv i, som publik och medborgare.
