Netflix kommer väl aldrig bli någon renodlad arthouse-tjänst, men har de senaste åren ändå höjt sin konstnärliga profil genom att säkra distributionen av en rad kritikerrosade titlar i stil med Roma (Cuarón), High Flying Bird (Soderbergh), Marriage Story (Baumbach), The Irishman (Scorsese) och Uncut Gems (Safdiebröderna). Nyligen släppte streamingjätten även Spike Lees Da 5 Bloods. En film något mer anpassad för en Netflixpublik måhända, men till stor del väldigt sevärd och förstås kusligt aktuell.
Att kalla dessa filmer för undantag i sajtens utgivning av samtida film är att slå in en öppen dörr. De tycks helt enkelt ha mycket svårare att kvalitetssäkra bredare underhållning, vilket särskilt speglas i ett påvert utbud actionfilmer med franchiseambitioner. Sam Hargraves Extraction levde förvisso upp i en hejdlös, fingerad tiominuterstagning, men skönk snabbt till samma lågvattennivå som Spenser Confidential eller 6 Underground. Nämnda titlars öde hade för tio-femton år sedan sannolikt stavats direkt till dvd.
The Old Guard är det senaste försöket att övertyga publik om att (skärm)storlek inte spelar någon roll. Baserad på Greg Ruckas och Leandro Fernandez serietidning med samma namn berättar filmen om en skara odödliga legosoldater. Tillsammans har de sett och utkämpat flera årtusenden av krig. Amerikanska inbördeskriget, korstågen, Napoleonkrigen. You name it.
Äldst, och tröttast på blodutgjutelsen, är gruppens ledare Andy - kort för Andromanche - som spelas av Charlize Theron. Hon är redo att kasta in handduken när hennes förband blir föremål för den ondskefulle läkemedelmogulen Merricks (meningslöst spelad av Harry Melling) gudakomplex. I kampen mot Merricks privatarmé måste Andy dessutom lära upp den rättrådige nyrekryteringen Nile (KiKi Layne).
Ett snabbt öga på filmens förlaga föreslår att översättningen från serietidning till film inte riktigt fått fotfäste. Det trots att Rucka själv skrivit manus. Även om Andy super och svär påminner många scener mer om Xena - Krigarprinsessan. Överhuvudtaget är tonaliteten plastig och musiken påfrestande radiovänlig. Den står ofta i väl bjärt kontrast med legoknektarnas ofta cyniska machomanér.
Det samlade intrycket blir att gamla gardens popcornunderhållning blivit alltmer sällsynt i dagens produktionslandskap, och att en streamingjätte som Netflix har svårt att förena kvantitet med kvalitet. Innehåll tycks vara ett självändamål.
I The Old Guard får det sitt uttryck i en plottrig plot ledd av trötta karaktärer. Veteraner som Theron, Matthias Schoenaerts och Chiwetel Ejiofor kasserar in lönekuvert utan ansträngning eller övertygelse medan Lane, som slog igenom i Barry Jenkins fina If Beale Street Could Talk, får stå för filmens skrala lyster. Kanske går intresset för den unga afroamerikanska marinsoldaten Nile att spåra till regissören Gina Prince-Bythewoods tidigare karriär. Men i övrigt saknas vision, vilket knappast vägs upp av till synes goda ekonomiska resurser. Franchisepotentialen känns trots ansträngningarna tveksam.
