Svensk-egyptiske Tarik Saleh har med politiskt laddade The Nile Hilton Incident snott ihop en av årets mest stämningsfulla polisfilmer.
Tarik Salehs Sundanceprisade polisthriller The Nile Hilton Incident utspelar sig under den arabiska vårens knoppning och Tahrirtorget i Kairo ska snart koka över. Det är januari 2011. Ändå kunde den kedjerökande polisen Noredin (spelad av en klart övertygande Fares Fares) inte vara mindre medveten om den folkliga omstörtningen. Istället är han fullt upptagen med att driva in mutor för att sko sig själv och sin farbror, den genomkorrumperade distriktschefen Kammal (Yasser Ali Maher). Men den nedslagna blicken lyfts långsamt när ett blodigt mordfall pekar den desillusionerade Noredin mot en sliskig byggmagnat och parlamentsledamot som dessutom är bundis med Mubarak.
Mordhistorien om en ung sångerska som hittas med halsen avskuren på ett hotellrum har också den sin koppling till verkligheten. 2009 följde Egypten den medialt uppskruvade rättegången mot sonen till en inflytelserik affärsman som beställt mordet på en libanesisk Idol-vinnare. I en intervju med DN (22/9) berättar Saleh att han bland annat låtit sig inspireras av Leif GW Persson och böcker som Grisfesten för att genom fiktionen säga sitt om verklighetens Egypten.
Saleh når goda resultat. The Nile Hilton Incident är en blek och socialrealistisk neo-noir som till och med klarar att dra av ett iögonfallande sångnummer på nattklubb utan att tumma på den täta stämningen. Eskortflickan Gina (Hania Amar) gör således entré likt en nedtonad Marlene Dietrich eller Rita Hayworth, men inget objektifierande spektakel eller någon kort romans kan gaska upp filmens glåmiga Kairo.
Även om The Nile Hilton Incident mestadels filmats i Casablanca och Tyskland ger Pierre Aïms foto intrycket av att stadens byggarbetsplatser och sjaskiga bakgator bara väntat på att agera relief i en cynisk kriminalfilm. Liksom en gång i Chinatown fylls polisers, byggherrars och politikers djupa fickor, här medan bland annat sudanesiska gästarbetare står för den höga kostnaden. Det är inte konstigt om Noredin är precis lika desillusionerad en limpa cigg senare.
Upplösningen lämnar kanske inte heller mig helt tillfredsställd, men klart är att Saleh åstadkommit en av årets bättre och framförallt mest stämningsfulla polisfilmer.
