Årets stora vinnarfilm på Sundancefestivalen petar in indie-blandbandet i kassettbandspelaren och spolar det tillbaka till höstlöven i Montana 1993 där 16-åriga Cameron Post (Chloë Grace Moretz) bor med sin religiösa moster. Efter att som avslutning på high school-balen ha blivit påkommen med sin hemliga flickvän i baksätet på en bil skickas hon iväg till det avlägsna kristna konverteringslägret God’s Promise för att botas från sin “sjukdom”.
Väl där utsätts hon för kyrkans hårda skuldbeläggande, maktmissbruk i guds namn, sina egna tvivel och den Syster Ratched-strikte lägerledaren Dr. Lydia Marsh. Men längst bak i bibelstudie-klassrummet hittar Cameron två gräsrökande vänner att luta sig mot i Sasha Lane (“American Honey”) och Forrest Goodluck (“The Revenant”). Tillsammans bygger de sin egen bubbla och håller vuxenvärldens oförstånd på avstånd.
Det finns mycket att tycka om i The miseducation of Cameron Post. Den sparsamma klippningen sätter en självsäker ton och ger scenerna andrum i långa obrutna tagningar där skådespelarna får ett stort spelutrymme. Chloë Grace Moretz är riktigt, riktigt bra i sitt lågmält återhållsamma spel och förmedlar stora känslor helt utan stora gester. Andragångs-regissören Desiree Akhavan har ett fint öga för detaljer och det smittsamma soundtracket får en alldeles speciell plats i filmen, vilket bidrar till att våra hjärtan snart bultar i takt med de institutionaliserade ungdomarnas. Cameron Post hittar hem någonstans mellan en amerikansk Fucking Åmål och en queer John Hughes-film. Ett rörande och ömsint coming-of-age-drama med hjärtat på helt rätt ställe.
