”Follow the white rabbit” - The Matrix är tillbaka! Den här gången står Lana Wachowski ensam bakom rodret i systern Lillys frånvaro. Tillsammans satte de, som väl bekant, en ny standard med originalet när det kom till sci-fi/action. Även om undertecknad inte helt håller med, så är den generella ställningen till de två uppföljarna som kom därefter att de var underväldigande och ojämna. Oavsett vad så har det gått nästan två decennier sen vi sist fick något nytt från en av världens mest ikoniska filmserier, vilket är anledning nog att vara exalterad (remake/reboot-tider till trots).
Visst har man lyckats revolutionera även den här gången. Wachowski ger oss tidernas kanske mest självmedvetna blockbuster? Det kommer inte att gå hem hos alla och filmen i sig blir nog en riktig vattendelare, men med tanke på att franchisen redan bjudit på så mycket filmgodis så ska man ha all eloge för att man vågar gå i en annorlunda riktning. The Matrix Resurrections gör motsatsen till att uppfylla förväntningar fast i positiv bemärkelse, om man accepterar och omfamnar filmens oblyga jättevinkning till sig själv.
Keanu Reeves och Carrie-Anne Moss återvänder som Neo respektive Trinity. Det är minst sagt ett kärt återseende, och deras relation är filmens stora behållning. Bland många finfina nya ansikten sticker Jessica Henwick och Yahya Abdul-Mateen II ut mest. Kombinationen av det gamla och det nya görs med bravur. Filmens stora brist är dess actionsekvenser. Det blir förvånansvärt banalt med tanke på vad det är för film man faktiskt kollar på, och det känns som att Wachowskis huvudfokus låg på allt annat.
I slutändan är det helheten av The Matrix som koncept, som blir mycket intressantare. En omtitt av Resurrections blir oundviklig.
