Hobbit är en saga, det går inte att komma ifrån. I boken möter Bilbo troll, drakar och vättar. Den är mer av en saga än The Lord of the Rings. I Hobbit finns inget slutgiltligt möte mellan godhet och ondska, ingen potentiell undergång för en hel värld. Istället handlar det om något mer lokalt, om ett diffust äventyr drivet av ett gäng dvärgars önskan att få tillbaka sitt berg. Faktumet att apokalypsen inte står för dörren och nästan alla huvudkaraktärer är kortväxta behöver dock inte innebära att allvaret ska ut genom dörren. Bara för att det handlar om en saga behöver man inte go Ewok all over the place.
De sköna orcherna, vars fnasiga läderhud blänkte av intorkat blod och äckel i Peter Jacksons förra trilogi har byts ut mot fula animationer i gråblåa nyanser som bara kan komma från en blasé Macburk på MGM. De skämtsamma dvärgarna har alla fysikens lagar emot sig men lyckas ändå med allt de gör, och skulle de misslyckas står alltid Gamle Gandalf i kulisserna och väntar på att hytta med sin stav för att rädda situationen. Rådande konsensus under produktionen verkar ha varit att sagor måste vara fåniga, snälla och rikta sig främst mot barn. En saga kan vara John Bauer, den kan vara mystisk, mörk och grymt obehaglig. Den kan vara Pans Labyrint och följaktligen gråter jag lite över att Guillermo del Toro lämnande projektet. Och kom fan inte och snacka om det fantastiska landskapet. Bara för att en kameraman klättrat upp på en berg och rullat ger det inte filmen existensberättigande. Iallafall en tvåa i betyg, till stor del tackvare Martin Freemans insats. Out.
