Idag är drottning Kristina ihågkommen som en av våra mer progressiva monarker. 1632, blott sex år gammal, blev hon Sveriges första kvinnliga regent efter att pappa Gustaf II Adolf stupat i Lützen. Men när hon efter 18 fyllda år tog över det reella styret av riket fann hon sig snart skandalomsusad. Hennes beundran för filosofen René Descartes och hennes vägran att ingå äktenskap föll knappast hovets herrar i smaken.
Det har förstås gjorts film om Drottning Kristina förr. 1933 måste det tett sig självklart att Greta Garbo, Sveriges då starkast lysande stjärna, skulle gestalta titelkaraktären i Christina. Den franske teoretikern Roland Barthes menade att Garbos ansikte, kanske allra helst i den filmen, tillhörde ”den tid i filmhistorien då man bokstavligen förlorade sig i en människas bild, […] då ansiktet var kroppens absoluta tillstånd, som varken kunde uppnås eller överges.” Med en så emblematisk förebild i det cinefila minnet är det på sitt vis djärvt av Mika Kaurismäki att inleda med just en närbild på Malin Buska, som gör ett i många avseenden mer osminkat porträtt av Drottning Kristina.
Men tur är det, för mycket av filmens utveckling utläses bäst i Buskas ansikte, i rodnader och förstulna blickar på grevinnan Ebba Sparre (Sarah Gadon, också hon bra). Mycket hellre det än i den villvalla av språk, accenter och brytningar som skvallrar om filmens många produktionsländer. För å ena sidan är The Girl King ett queert kostymdrama som ibland lyckas väl med att skildra skälvningarna i en för tiden otänkbar romans. Stundtals kan man i Buskas och Gadons ansikten nästan ana deras kroppars absoluta tillstånd, men det är mycket som distraherar.
För å andra sidan är The Girl King ett historiskt drama som vill redogöra för Kristinas tid vid tronen, hennes vilja att bilda folket och avsluta krigen. Förvisso är brevväxlingen med Descartes (Patrick Bauchau) en tacksam fond för Kristinas lidelse, men hennes anammande av dennes tankar kring passioner och fri vilja, kontra den Lutherska bana hovet tog för given, blir ofrånkomligt något pladdrigt. För att inte tala om diverse hovherrars höjda ögonbryn och konspiratoriska tasslande. Det är direkt ospännande och tyvärr drar filmen här åt dussintal eurosoppa.
Bristerna hjälps knappast upp av ett oinspirerat foto med bildkompositioner som inte alls mår bra av det vida formatet. Det är inte utan att jag saknar det mer kompakta bildutsnitt som en gång ramade in Garbos ansikte. För i sin helhet gapar The Girl King efter en snävare och effektivare inramning.
