Arvin Russell växer upp med en mamma som sakta äts upp av cancer och en pappa som inte tycker att böner är tillräckligt för att visa sin vördnad. Hans syster faller för en präst med silvertunga. West Virginias glesa skogar verkar med andra ord vara världens hetaste plats för excentriker. Varenda en med kass moralisk kompass. Det är som att Arvin besitter en magnetisk dragningskraft när han behöver stöta på en efter en av de amoraliska skitstövlarna.
The Devil All the Time bär sin nihilism som en tonåring. Nyanserna i filmen är obefintliga. Allting är kolsvart och verkar det som ljuset skymmer i tunneln så kan du ge dig fan på att det snart visar sig vara en synvilla. Eller, ännu mer troligt, ett tåg i rasande fart. Det räcker inte med att Arvin står utan mamma och en syster som blivit berövad livslustan, pappan offrar Arvins hund i någon snedvriden handling för att göra gud mer tillmötesgående. Vilket såklart är lönlöst och leder till ytterligare tragedier omöjliga att leva med.
Stora delar av filmen är berättade i dåtid av någon outgrundlig anledning. Förutom att det bidrar till känslan av att filmen är död, så överanvänds berättarrösten för att förklara saker som tittaren rimligtvis borde få tolka efter eget bevåg.
Men material för en intressant film är det inte ont om. Simpla män som försöker komma i kontakt med gud genom att spilla blod, vilket berättarrösten säger rakt ut så att publiken ska sluta tänka och fortsätta vadda genom skit, och ett (totalt misslyckat) försök till att kartlägga vad som drev män till Vietnamkriget så kort efter andra världskriget tagit slut. Intressanta tankegångar, men svaren som ges är löjeväckande oraffinerade: allting är åt helvete så varför inte? Mer eftertanke än så går inte att hitta i Antonio Campos kalkon.
