Vi har sett den här filmen förut. Tyvärr. För det är absolut inget fel på filmen. Förutom att vi har sett det förut. Och att den blir rätt seg mot slutet. Dominic Cooke har regisserat en gedigen stilistisk spionthriller av old school-mått efter Tom (The Hitman’s Bodyguard) O’Connors manus, baserad på verkliga historiska händelser värda att belysa. Benedict Cumberbatch gör en av sina bästa roller på åratal som säljaren Greville Wynnes. En vanlig knegare som ser sin stressnivå öka hundrafalt när han anlitas för att agera kurir mellan spioner i väst och öst.
Pressade byxor, välansade mustascher, minimalistisk design och inredning, inte en tillskrymsel till skräp på gatorna. Om man ska tro alla filmer om kalla kriget så var 60-talet en förskräckligt pedantisk tid. Eller att de utspelar sig i Wes Anderssons fantasivärld. Historiska spionfilmer har idag ett så klyschigt formspråk att det riskerar att bli parodiskt om det inte vore så förbaskat snyggt.
Benedict Cumberbatch är fantastiskt bra och nervig, likaså Merab Ninidze som Oleg Penkovsky, en sovjetisk krigshjälte och underrättelseofficer som får så nog av det eskalerande läget mellan Chrusjtjov och Vita huset att han grabbar tag i första bästa amerikan och säger ”Please, let’s talk”.
Ett problem med att filmatisera historiska händelser är att verkligheten inte alltid passar så snyggt i en treaktare. Dominic bygger upp en självsäker och spännande ton fram tills storyn inte vet vart den ska ta vägen längre, men fram till dess är det ett nöje att se Benedict och Merab agera häcken av sig.
Egentligen är det som sagt inte direkt något fel på The Courier. Vi får allt som förväntas av genren: laddade handskakningar, smygblickar, kuvert som diskret byter ägare, vodka som shottas. Så om du är på humör för lite fullkomligt kompetent och solid kalla kriget-spioneri så kommer du inte bli missnöjd.
