The Average Color of the Universe

Nora Makander 09:00 6 Feb 2020

Isolerad i ett timmerhus i skogen bearbetar en kvinna (Jennie Silfverhjelm) sorgen efter att ha förlorat både man och barn. Genom korta scener, minnesfragment, stilla vårdagar och ständigt pågående tv-program om universum får vi följa med i kartläggningen av ett fruktansvärt trauma.

Regissören och manusförfattaren Alexandra-Therese Keining är mest känd för kärleksdramat Kyss mig från 2011, men har även filmatiserat Jessica Schiefauers augustprisade roman Pojkarna 2016. När hon nu återkommer, är det med ett 65 minuters nästintill ordlös konstfilm.

Utifrån fysikern Isaac Newtons upptäckt att genom ett glasprisma kunna framkalla regnbågens sju färger, delas filmen in i sju kapitel, där varje färg utgör en rätt rörig del av sorgeprocessen. Men titeln The Average Color of the Universe refererar även till den färg som det mänskliga ögat inte kan uppfatta och blir en slags sammanfattning av det traumatiska tillståndet.

Men trots ett ambitiöst anslag, har jag svårt att fångas av Keining poetiska berättande. Blandningen av vackra av solnedgångar, minnen av det levande barnet eller obehagliga operationsbilder ger tyvärr snarare ett rörigt och ganska hafsigt intryck. Likaså tar Kening inte tillvara på den ordlösa och klaustrofobiska spänning som hon lyckas bygga upp genom att låta djupa andetag styra berättandet. När ett telefonsamtal plötsligt bryter tystnaden och sammanfattar hela filmens utgångspunkt och kvinnans utsatta situation, är det som att till och med Kening tvivlar på sitt eget berättande.

The Average Color of the Universe tog tre dagar att spela in och tyvärr märks det. Jag önskar att Keining hade fått mer tid och medel att utveckla sin film, istället för att hasta igenom något som hon helt klart har förmågan att gestalta.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner