Samuel Bayer och produktionsbolaget Platinum Dunes (som ligger bakom andra remakes som The Texas Chainsaw Massacre och Friday the 13th) måste älska klyschor.
För Terror på Elm Street lyckas pricka in ungefär varje existerande sådan. Ni känner till storyn, Freddy Krueger är barnamördaren (här pedofilen) som, trots att han är ett spöke, jagar de nu vuxna barn han en gång i tiden terroriserade. Lyckligtvis kan han bara skada offren i deras drömmar, men tyvärr kan man som människa bara vara vaken i 70 timmar innan man får vad filmen kallar för micro-naps. Ouff, jobbigt! Tyvärr ägnas ingen tid åt att bygga karaktärer. Det betyder att jag kan se huvuden flyga utan att riktigt förstå om det är meningen att jag ska bli ledsen, rädd eller börja skratta. Och precis som ett dåligt tv-spel bjuds man på en riklig mängd repetition. Offren somnar, vaknar upp (i sin dröm) i någon läskig lokal (typ en övergiven fabrik) och lallar runt ett par minuter innan det slängs in ett högt ljud och Krueger hoppar fram bakom ett hörn. Terror på Elm Street känns som en ljummen tidig nittiotalsskräckis och även om det är meningen, är det inget bra betyg för en film som har premiär våren 2010.
