Team America - World Police

Okej, det här är pinsamt, men det är dags för mig att komma ut. Jag är en av de där perverterade. De som kopplar samman moral och humor. Jag har liksom en liten tant som bor inne i mitt huvud, vi kan kalla henne Maria Schottenius. En liten vänsterintellektuell röst med pk-ideal som ibland börjar viska saker när jag tittar på komedier. Hon tycker saker som att [I]The Office[/I] snarare är en skräckfilm än en aprolig serie (well, kom på studiebesök på mitt jobb så fattar ni vad jag menar), och hon sätter ibland skrattet i halsen alldeles i slutet av vissa [I]South Park[/I]-avsnitt, när hon inte längre är helt säker på att paret Parker/Stone innerst inne inte är homofoba misogyna rasister. Och helst av allt skulle hon vilja se en fotokopia på killarnas medlemsskap i det demokratiska partiet innan hon tillåter mig att gå och se [I]Team America[/I]. Nu såg jag kanske filmen under lite speciella omständigheter. I USA, en vecka innan valet där. Filmen släpptes mitt under slutspurten av presidenvalskampanjerna, under en period när ställningen mellan de två kandidaterna var så jämn att man hade känslan att minsta lilla stamning på tv skulle kunna avgöra hela valet. Då kändes till och med en dockfilm om USA:s roll i världspolitiken som ett tungt inlägg i debatten. Ja, vissa amerikanska kritiker kallde den till och med en popversion av president Bushs utrikespolitik. Till en början är förstås allt som man hoppats. Inledningsscenerna är en bisarr drift med hela det amerikanska storebrorsbeteendet i världen. Amerikanska elitsoldater spelas av stela dockor i trådar, som inte bara ser töntiga ut, utan är så inkompetenta att de inte lyckas döda fyra generiska araber utan att råka spränga Louvren och Eiffeltornet i bitar i förbifarten. Men gradvis förändras tonen i filmen, och på slutet, när dockor som föreställer Susan Sarandon och några andra vänsterpolitiskt aktiva skådespelare slaktas på diverse makabra sätt, så mår jag nästan illa. Jag har inte särskilt svårt att föreställa mig biosalonger runt om i USA där man inte följer min inre tantsrösts devis om att man ska skratta med och inte åt, utan tvärtom glatt sjunger med i refrängen "America, Fuck, Yeah" medan man skrattar åt bilderna där Susan krossas mot ett stengolv. Jag menar, jag kan köpa scenerna där Michael Moore är självmordsbombare och Hans Blix äts upp av hajar, men stackars Susan... Under filmens sista scener sitter jag och anstränger mig för att hitta någon liten blinkning, någon liten disclaimer i eländet. Något som ska få tanten i huvudet att tystna. Men jag vet samtidigt att det skulle vara det största sveket av alla. Hela poängen, hela det osannolika med Trey Parker och Matt Stone är ju att de är den amerikanska nöjesindustrins mest välbetalda anarkister. Det enda man kan lita på är att det inte finns några lojaliteter mot någon. Bara en ohejdad kombination av thourettes och moralisk blasfemi, ibland lite för nära sanningen för att det ska vara bekvämt för mig och Maria. Så när de sammanfattar värdsläget med liknelsen att USA är en kuk som knullar skiten ur resten av världen så är det tyvärr en av de mer klarsynta beskrivningarna av världsläget idag.