I en gul taxi på Teherans gator plockar en man upp passagerare som anförtror sig till sin förare. Men mannen bakom ratten är inte en taxichaufför, utan en filmregissör.
I fyra år har Jafar Panahi haft yrkesförbud i sitt hemland Iran. Med hot om 20 års fängelse filmade han i smyg två filmer (This Is Not a Film och Closed Curtain) i sitt hem under husarrest. Nu frisläppt från hemmets fängelse kvarstår fortfarande den brinnande passionen att uttrycka sig filmiskt, men om någon fick se honom filma skulle inte bara han utan även hela teamet vara i fara.
Resultatet är Taxi Teheran, en dokufiktionsresa genom dagens Teheran, filmad med tre små Black Magic-kameror som aldrig lämnar bilens vrår. Med hjälp av sina resenärer, alla spelade av amatörskådespelare eller familj, berättar Panahi om sitt Iran, ett land med hård filmcensur och världens högsta avrättningsratio efter Kina. Framförallt vill han diskutera de hårda regelverken i landets filmpolitik och hur film både som kultur och medium genomsyrar samhället. I en episod hamnar en fru och hennes skadade man i baksätet på taxin. Mannen som varit med i olycka ber om att få sitt testamente videofilmat med en mobiltelefon. I en annan episod skjutsar Panahi runt en försäljare av piratkopierade filmer som annars är förbjudna att visas i landet.
Subtilt är det inte någonstans och dialogen fungerar mer som diskussionsöppnare. ”Staten skapar en verklighet som de sen inte vill att man visar? Jag förstår inte”, låter han sin brorsdotter säga när de i metadialog mellan raderna (fast rätt på näsan) pratar om hur filmen i sig bryter mot censurens regler.
Framförallt är Taxi Teheran den genialiskt kreativa produkten av begränsningar. Stundtals lite väl sakligt naiv, men bilden som målas upp är ett renhjärtat försök att visa verkligheten. En verklighet som inte är svart eller vit, en verklighet som censuren inte vill visa. Att Jafar Panahi lyckas göra det från insidan av en bil är filmskaparens största bragd.
