Supernova

Den amerikanske regissören Walter Hill åtnjuter ett ganska gott rykte som, ungefär, en actionregissör med hjärta. Kanske är det bara en generös kultstatus efter [I]The Warriors[/I], kanske är det [I]48 timmar[/I] - något av en klassiker i sin egen genre. Hur som helst, om man synar hans filmografi så är det uppenbart att minnet sviker. Karln har kort sagt en hel del skit att stå för. Vilket i sin tur säger en hel del om vad man har att vänta av [I]Supernova[/I]. Den är nämligen regisserad av Thomas Lee - som är en pseudonym för just Walter Hill. Eller, snarare ett täcknamn. Thomas Lee är nämligen den nye Alan Smithee, ett namn som en del Hollywoodregissörer använt genom åren när de inte velat stå för den färdiga filmen. Har ni alltså sett en film av en Alan Smithee, ja då vet ni att regissören skämdes. Eftersom man i Hollywood älskar att göra filmer om Hollywood, så kom följdriktigt häromåret en film om denne Alan Smithee, med Eric Idle i huvudrollen. Detta blev slutet för Alan Smithee. Namnet var nu för etablerat - och därför har vi här istället Thomas Lee. Som inte står för något speciellt, medan Alan Smithee i alla fall var ett anagram för The Alias Men. I vilket fall så förstår jag verkligen Walter Hill. [I]Supernova[/I] är nämligen en katastrof. Det är ett helt hopplöst manus, inte minst i det att faktiskt inte har någon synlig referenspunkt. Vi får inte veta något om vilken värld vi befinner oss i, när och hur och var. Idétorkan i genren är numera så total att man nöjer sig med att placera berättelsen i rymden - och vips inbillar sig upphovsmännen att de har rätten att berätta vilket dravel som helst. Den här gången rör det sig om en rymdambulans på rutinuppdrag, som plötsligt får närkontakt med en supernova och som plötsligt surfar iväg till en annan dimension. Genom svarta hål. Blixtar och dunder. Jättefort går det. Och det är precis lika spännande som det låter. Så för att hotta upp det hela dyker det - gäsp - upp en inkräktare med dunkla motiv, som enligt mallen börjar ta livet av en efter en i personalen. Dialogen är uselt skriven och uselt framställd. Hyggliga skådespelare som James Spader och Angela Bassett går bort sig rejält och tvingas läsa repliker med en inlevelse som inte en scenskola i världen skulle godkänna. Hur kan de låta bli att rodna? Hur kan de undvika att bryta ihop av skratt? Det enda man möjligen kan ha behållning av är den ofrivilliga komiken. Och där intar slutscenen en särställning. Det är nog något av det absolut dummaste jag sett på film. Ni anar inte. Men så går det när man inte har en hållbar historia. Ja, när man inte ens har någon idé. Bara en genre. Då blir det exakt så här pinsamt.