Armando är en tandtekniker i femtioårsåldern med livlös blick. Han lockar unga killar på gatan i Caracas att följa med honom hem för en bunt sedlar. De får ta av sig, men han rör dem aldrig. Han vill endast betrakta en ung mans nakna bakdel på avstånd medan han tillfredsställer sig själv. Den knappt myndige gängledaren och bilmekanikern Elder, impulsiv och känslomässigt styrd, reagerar på Armandos förslag genom att ge honom en smäll på käften och stjäla hans plånbok. Oförskräckt och till synes apatisk söker Armando upp Elder igen och erbjuder honom pengar en andra gång, utan större framgång. Men efter att Elder råkat ut för en svår misshandel, och Armando vårdar honom tillbaks till hälsa, smälter gradvis Elders motstånd.
Stulna blickar, av den debuterande venezuelanska regissören Lorenzo Vigas, vann Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig 2015. Filmens berättande är avskalat och knappt, så pass att en publik blir hänvisad till att dechiffrera ledtrådar och fylla i luckor om rollfigurernas bakgrunder och motiv. Inramningen är både ful och skinande blankpolerad. Den är Caracas ruffiga gatumiljö, bland de fattigaste, och affärskvarteren där Armandos far rör sig.
Vad kan det innebära att Armando sysslar med att skapa tandproteser? Med att försköna förruttnade fula munhålor? Han byter ut trasiga tänder mot artificiella vackra exemplar. Hur står sig detta i jämförelse med ynglingens bilmekanikersyssla, den som är att rusta upp och byta ut delar på bilvrak?
Något som är förstört behöver lagas i bådas liv. Men skadan kanske är för stor för att vara reparabel. Kan hända att en tillfällig fix är möjlig. I form av en naiv fantasi att runka till, eller som den dröm Elder när om faderskärlek.
När de två männen tycks närma sig varandra tar historien en skoningslös vändning. Verkligheten visar vad skadade människor kan göra, trots att de bryr sig om varandra. Det är chockartat.
