Det var på 70-talet som jag lärde mig älska filmen som berättarform och det var genom filmer som Ken Loachs [I]Family Life,[/I] Jerry Schatzbergs [I]Fågelskrämman[/I] och Sidney Lumets [I]En satans eftermiddag.[/I] Det var filmer som var djupt humanistiska och, inte sällan, djupt smärtsamma och psykologiska porträtt i tre dimensioner. Det var helt enkelt filmer som [I]Stulna år.[/I]
Filmen bygger på den självbiografiska boken [I]Girl, Interrupted[/I] av författarinnan Susanna Kaysen. En spretig, fragmentarisk och pratig bok - men ändå fängslande och fascinerande. Det är berättelsen om två år av hennes eget tonårsliv, i slutet av 60-talet. I filmens inledning berättar huvudpersonen: "Maybe it was the 60's, maybe I was just crazy, maybe I was just a girl, interrupted".
Hon förstod nämligen aldrig varför hon hamnade där. Det var först i början på 90-talet som tiden på Claymoore Hospital hann ifatt Susanna Kaysen. Då tog hon reda på att hon diagnostiserats som borderline-fall, och då skrev hon den här boken.
Winona Ryder läste den och kämpade sedan i sex år för att till slut få den filmatiserad av James Mangold, regissören från [I]Cop Land[/I] och [I]Heavy.[/I]
Det här är "strong stuff". Spelet från samtliga aktörer är hudlöst. Känslorna exploderar på duken, men hotar aldrig att bli exploaterade. Winona Ryder har en blick och en närvaro i sin huvudroll som är skrämmande bra. Med betoning på skrämmande. Men ett snäpp vassare är Oscar-nominerade Angelina Jolie i rollen som den rebelliska Lisa. Här visar Jolie upp ett register som hon inte var i närheten av i vare sig [I]Sex lektioner i kärlek[/I] eller [I]I samlarens spår. [/I]Winona Ryder är påträngande och intensiv - men Angelina Jolie är sensationell. När hon gjort entré i filmen är den hennes. När hon gjort entré är det henne vi vill se mer och mer av.
Men först som sist är [I]Stulna år[/I] en ensemblefilm. Spelet mellan de knäppa tjejerna på Claymoore Hospital för omedelbart tankarna till Gökboet. Med den skillnaden att Whoopi Goldbergs sköterska är något mer sympatisk än Louise Fletchers i Milos Formans film.
Gemensamt är att de med en stark text och ett elektriskt kollektivt spel griper tag i sin publik på ett sätt som sällan till aldrig sker idag. Inte minst därför är [I]Stulna år[/I] en extremt välkommen film.
(Premiär 10 mars)Skådespelare:
Regi:
