Varje barndom har sin egen mytologi. Summan av alla anekdoter och fotografier. Ibland kan det vara svårt att veta vad som verkligen hänt. I Stories We Tell försöker Polley rekonstruera minnet av sin döda mor genom att intervjua alla sina släktingar. Resultatet är en elegant berättad historia, där varje stickspår utvecklar sig till ett nytt spännande äventyr, som i sin tur bär med sig nya insikter om moderns liv. För varje ny vinkel Polley intar, utmanas den Polleyska familjemytologin. Sarah Polley är kanske mest känd som skådespelerska och regissören Isabel Coixets ständiga parhäst. I mitten av 90-talet var hon också något av en ikon inom indiefilmen.
Stories We Tell är hennes tredje långfilm som regissör och efter två ostadiga spelfilmer tycks hon i dokumentärfilmen äntligen funnit sitt uttryck. Stories We Tell är en imponerande lektion i dramaturgi. Det kanske bästa är dess självrefererande form. Hur den hela tiden redovisar mediets alla manipulationer i form av omtagningar och felsägningar. En påminnelse om att det vi ser är Polleys egen version av vem modern var, utifrån vem hon valt att intervjua och om vad de valt att prata om. Därmed presenteras det aldrig någon objektiv bild av vad som egentligen hände, bara ett vackert collage av minnen utifrån de tillfrågades egna speglingar och drömmar.
