I diskussionsforumen om Stoned, filmen om Rolling Stones grundare Brian Jones liv, diskuteras autenciteten i varenda scen med en otrolig frenesi. Vilket ringar in vem den här filmen riktar sig till: Stones-fans och 60-talsnostalgiker. Eller vänta ett slag, det urvalet känns lite för brett: Fans av tidiga Stones och Brian Jones ska det vara. För oss andra är det här fruktansvärt intetsägande. Rockstjärnefilmer är ett gissel. Varför ska jag tycka synd om dessa känsliga assholes som spöar brudar och pundar ner sig? Och varför ska jag tycka att deras förfall beror på onda flickvänner eller "industrin"? Ytligt sett försöker Stoned röra till lite i genren. Berättandet är inte superlinjärt och färgerna har en matt sextiotalston som spelar bra mot historien. Tyvärr spelar historien inte vidare bra alls. Den borde blivit utbytt redan i första halvlek. Det är osammanhängande och, för oss som inte är Stefan Wermelin, kompakt ointressant. Det som förvånar mig mest är att jag inte ens triggar på nakenscenerna. Trots allt brukar lite full frontal action kunna hålla igång ett halvdant intresse i ett par timmar. Men trots idogt knullande, s/m och explicit nakenhet mest hela tiden blir det här aldrig sexigt. Och när det käkas trippar till White rabbit samtidigt som ett montage av unge herr Jones förfall spelar är det här knappt en film. Snarare är det någon sorts geggig nostalgipsykedelia designad att sälja Love Generation-samlingar på TV-shop.Skådespelare:
Regi:
