Still Crazy

Det ska erkännas att jag alltid har föredragit svettig soul, smart jazz eller partajarfunk framför rock'n'roll - i synnerhet om den senare är av glittrig och glammig karaktär. Trots detta träffar Still Crazy mig mitt i hjärtat, vilket kanske inte är så konstigt då This is Spinal Tap blandas med såväl The Commitments som Allt eller inget. Med svart brittisk humor och stillsamt tragiska undertoner skildras den påhittade gruppen Strange Fruit och deras försök att återförenas efter 20 år, för att rida på 70-talsvågen en sista gång. Rollbesättningen kunde inte ha varit bättre. Juliet Aubrey som den tidigare groupien/produktionsassistenten Karen är en perfekt blandning av värme och hårdhet. Karen är hjärnan bakom återföreningen, och får utan större problem med sig större delen av de gamla rockhjältarna. Stephen Rea som keyboardisten Tony visar att han återigen är att räkna med efter några mindre nogräknade filmer, och att han faktiskt klarar sig utan Neil Jordans vakande öga. Den som gör störst intryck är ändå Bill Nighy som den Robert Plant-liknande sångaren Ray. Denne store konstnär, med en själ som en liten pojke, ger intryck av att ha vigt det senaste millenniet åt att se mer sliten ut än Steven Tyler, klänger fast vid en solokarriär som är dömd till undergång, går omkring i kläder som skulle ha sett hiskeliga ut redan på 70-talet och har ett psyke så bräcklig att han inte skulle överleva en dag utan sin dominanta och 20 år yngre flickvän. Det är hjärtskärande att se honom stå livrädd framför spegeln och desperat söka de rätta rockposerna. Även om vi inte längre fnissar åt svenskar som svär på sitt modersmål i engelskspråkiga filmer står sig Helena Bergström väl i rollen som Rays flickvän, och helt orädd anammar hon den brittiska humortraditionen med värdighet och komisk bravur. Trots att allt gammalt groll kommer upp till ytan igen och bandmedlemmarna verkar gå igenom simultana 40-års-kriser, är det förutsägbart att magin i deras musik sakta återvänder. Filmen är emellertid alltför underhållande för att sådana petitesser ska spela någon som helst roll. Vi vill ju så gärna att de fortfarande galna farbröderna ska få rocka en sista gång. Still Crazy är ingen lam satir, utan en hjärtekramande publikfriare. Och jag myser hellre över feta, överåriga hårdrockare än över Julia Roberts och Susan Sarandons ansträngningar i mammafacket.